Gästbloggare: Cina Friedner

Jag heter Cina Friedner och har jobbat som redaktör i nästan 10 år men i januari debuterade jag själv med mellanåldersboken Så himla taskigt på Rabén & Sjögren. Jag tror att jag har haft en hel del nytta av att redan ”kunna branschen” när jag debuterade, men samtidigt finns det nog en del nackdelar.

För det första var det väldigt läskigt. Vem trodde jag att jag var, liksom? Skulle jag plötsligt skriva en egen bok, jag som jobbat så länge med att peta och ändra i andras texter. Och vad skulle mina författare tycka om det? Jag vet ju precis hur ett bra manus ska vara, vad som funkar och inte funkar, hur man håller spänningen uppe och när inledningen blir för långdragen och seg, eller när slutet är för snabbt och hafsigt. Men bara för att man vet hur något ska vara, är det ju inte säkert att man kan göra det själv. Skulle jag klara det? 

Om jag klarade det är väl en definitionsfråga, men det blev ju en färdig bok i alla fall, som folk har läst och köpt och lånat och tyckt om, så det gick nog hyggligt. Och ingen av mina författare blev sura. Snarare tyckte de att det var roligt (eller, det är vad de har sagt till mig i alla fall).

Och så till fördelarna, då. Det finns ju faktiskt ett par stycken. Jag har inga orimliga förväntningar, det tror jag är bra. Jag vet ungefär hur mycket en barnbok i spannet 9-12 år kan tänkas sälja. Jag vet att man oftast inte blir recenserad i alla de stora tidningarna, eller får åka på signeringsturnéer och festivaler och mässor runtom i landet. Sånt är oftast en bonus, och det kan vara bra att vara medveten om det.

Jag vet också hur en text för internetbokhandeln ska skrivas, och en baksidestext, och jag har ett hum om hur omslag och inlaga ska vara utformade för att locka målgruppen. Och –kanske viktigast av allt – jag vet att alla ändringar i texten som redaktör och förläggare vill göra är för textens och historiens bästa, och inte för att jävlas med mig (även om det kan kännas så när man sitter där och svettas över sitt worddokument med högermarginalen fylld av ettriga kommentarer och rosa strykningsförslag).

Kanske är det tvärtom också, att jag kan dra nytta av att jag skriver själv i mitt arbete som redaktör. Jag hoppas det, att jag har blivit mer pedagogisk och förstående. Jag har ju hela tiden vetat hur mycket tid och jobb som ligger bakom ett bokmanus, men kanske kan man inte förstå det fullt ut förrän man har skrivit ett själv? Och då landade min bok på ynkliga 110 sidor, jag är djupt imponerad av alla som lyckas skriva flera hundra!

Nu var det ju ett par månader sen min bok kom ut, och jag har hunnit smälta alla intryck lite. Mottagandet blev fint, det blev ett par recensioner och många har sagt till mig att de gillar den. Jag har fått vara med på ett par olika event i förlagets regi och träffat lärare och bibliotekarier, och det har verkligen varit superkul. Men nu kommer ångesten och nervositeten smygande igen. Kommer jag någonsin att kunna (och ha tid!) att skriva något igen? Om jag gör det, kommer det att bli bra? Hur kommer det att mottas? Kommer det att säljas, recenseras? Ja, det är väl det här som är att vara författare kanske, att man får lära sig att leva med den här ångesten. Jag har ett halvfärdigt dokument på skrivbordet på min dator, frågan är när jag kommer att våga skicka det till min förläggare …

Det här inlägget postades i Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s