Nu hände det igen!

För ett par veckor sedan började jag skriva på del 2 av serien om Hannah Fors, civilutredaren med det tunga bagaget och sina minst sagt shady skäl till att vilja hjälpa Wästholmspolisen att klara upp diverse mord. Som jag brukar, och helst vill, inväntade jag ett bra skrivtillfälle, vilket för mig innebar minst sju timmar bakom neddragna persienner. Inte av rädsla för att någon ska smygkika på ploten genom fönstret eftersom jag bor på tredje våningen, utan för att skivbordet fram till lunch (vilket under skrivdagar bara är en diffus tidsangivelse i efterhand eftersom mat, eller någon annan icke manusrelaterad aktivitet inte får plats inuti skrivbubblan) var dränkt i solljus hela förmiddagen.

Första skrivpasset gick bra, faktiskt bättre än förväntat med tanke på hur lång tid som passerat sedan jag satt ner och skrev råtext till något helt nytt senast, och jag har med åren insett att jag är en sådan där konstig typ som älskar att redigera massiva textsjok hellre än att producera dem. Och trots att jag oftast närmar mig ett sådant planerat maratonskrivpass med en liten gnutta motstånd (det är jobbigt både fysiskt och mentalt) mitt i all positiv laddning så blir jag ändå varje gång lika förvånad över hur förbaskat roligt det är att se, känna och läsa hur karaktärerna, lite yrvakna först, får liv på skärmen, börjar kommunicera både med mig och med varandra, och hittar på alla möjliga och omöjliga saker som inte sällan får historien att ta helt andra vändningar än vad både jag och de tänkt oss från början.

Inför skrivpass nummer två, som dessutom planerades kunna sträcka ut sig ytterligare minst två timmar, var jag ännu mer taggad och mycket mindre motvillig, det hade bara gått två veckor, give or take några dagar, sedan kick-offen (write-offen?) och nu var flera kommande kapitel mer exakt utmejslade i huvudet. Ungefär halvvägs igenom dagen (jepp, ungefär då hjärnan i brist på både kolhydrater och tankevila blir sårbar för dessa i lönndom välplanerade attacker) hände det… Det där som hänt flera gånger innan med i stort sett alla tidigare manus jag skrivit på väg mot den åtrådda och efterlängtade debuten. En listig fälla som jag varenda gång leds fram till, fastnar lika obönhörligt med foten i och till slut inte kan (okej, om sanningen ska fram nog egentligen inte vill) krångla mig ur även om jag suckar högt över all extra tankeverksamhet som följer. Fällan som slår igen när den där, från precis ingenstans alls, uppdykande bikaraktären liksom glider in från vänstra hörnet av skärmen, tränger sig in i texten och börjar lägga sig i handlingen utan att jag bett om det.

Nåja, tänkte jag då, låt den stackaren stimma upp det hela lite och sedan försvinna ut i marginalen igen lika fort. Den nya karaktären hade inte ens introducerat sig ordentligt i texten, vilket jag heller inte hade några som helst planer på att låta den göra. För alla som skriver vet ju vad som kan hända när det plötsligt dyker upp en ny röst som tränger igenom bruset i huvudet, samtidigt som författaren sitter fast i skrivbubblan med fingrarna på tangentbordet och den mentala garden nere… Man har fått in en ny bikaraktär i handlingen. Bara sådär. Och inte någon tillfällig och namnlös parentesfigur som nöjer sig med några dialogsnuttar och en eller två beats i form av axelryckningar och enstaka ögonbrynshöjningar. Nädå, innan jag ens hann försöka hejda det här försåtliga tilltaget hade karaktären hunnit presentera sig. Med namn. Och då är det ju oftast kört, även om jag, fortfarande fast i skrivtransen, inte alls anade den fulla vidden av det sluga tilltaget. Resten av skrivpasset gick som det brukar, riktigt hyfsat, och jag kunde äntligen, om än presterande på de sista ångorna, vackla in i mål med stumma fingertoppar, vakuum i magen, mässande på mantrat ”matkaffeteve. MatKaffeTeve. MATKAFFETEVE.”

Långt om senare, bara för att jag inte sitter vid datorn betyder det inte att inte manuset ut- och invecklas i huvudet varenda sekund jag inte måste tänka på annat, insåg jag att den där karaktären inte bara kommit för att stanna och gästspela lite vid sidan om. Denna, vid första anblicken timida och lite förskrämda röst, är i själva verket en ulv i fårakläder som siktar mot betydligt högre positioner än en plats i kulisserna. Och jag, författaren, som lika glatt som aningslöst skrev liv i den, får som vanligt rätta in mig i ledet och gilla läget. Så välkommen i gänget, Emelie. Det ska (för vissa mer än för andra har jag förstått nu) bli ett nöje att lära känna dig bättre!

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nu hände det igen!

  1. Haha, låter som om vi närmar oss en text och bikaraktär på samma sätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s