Flödesskrivning har räddat mitt skrivande jag. På min skrivardag börjar jag alltid med flödesskrivning det första jag gör på morgonen. Som ett sätt att värma upp och för att få till en textmängd. Text som jag sedan kan jobba med under dagen. Skriva om, lägga till, ta bort.
Första gången jag kom i kontakt med flödesskrivning var när jag var med i NaNoWriMo för sju år sedan. Då var jag tvungen att lära mig släppa alla prestationskrav när det gäller kvalitet på texten och att bara skriva. Annars hade jag inte kommit upp i den textmängd som krävdes varje dag för att klara utmaningen att skriva 50 000 ord på en månad. Det råmaterial som jag producerade då kan jag fortfarande ta delar utav och återanvända. Återbruk är det bästa!
När jag väntade mitt första barn funderade jag mycket på hur jag skulle hitta tid att skriva. En vän sa till mig att få barn är att åsidosätta allt du är och tror att du är och att bara bli mamma dygnet runt. Det skrämde mig, vem skulle jag vara om jag inte kunde skriva? Nu vet jag att hon hade fel. Visst blir många saker bortprioriterade och jag väljer bort mycket, och det med glädje för att få tid till barnen. Men att få barn betyder inte att allt jag tidigare var försvinner. Tiden jag har till skrivande krympte avsevärt, men stunder gick att finna däremellan blöjbyten och blöta pussar.
Skrivandet fick ta sin tid i stunderna när barnet sov och då tvingade jag mig själv till att bara skriva. Inte kolla telefonen, inte vika tvätt, inte sova. Ibland fick jag en timmes effektiv flödesskrivning, ibland fem minuter. Men jag gjorde det varje dag. Det räckte för att hålla skrivandet igång. Här var flödesskrivningen nödvändig för att något skulle bli gjort. Dels var min amningshjärna mosig som en gammal banan. Dels visste jag inte när barnet skulle vakna så tiden var knapp. Om jag bara hade suttit som stirrat på tangenterna och väntat på den där stora inspirationen eller om jag hade bedömt allt jag skrev, så hade det mesta blivit raderat. När maken sedan på helgen kunde ta ansvaret lite längre tid och jag kunde få ett längre skrivpass då kunde jag gå tillbaka och titta på flödestexten och jobba mer med den. Skriva om, lägga till, ta bort.
När min förläggare Cecilia på Rabén & Sjögren hörde av sig bara några veckor efter mitt andra barn hade kommit till världen tvekade jag inte på att jag skulle klara av att arbeta med texten till Vi går varvet. Jag var trygg i att jag funnit en rutin för skrivandet, och jag litade på den. Nu finns skrivandet alltid med mig. Precis så självklara som mina barn är i mitt liv, så självklart är det att jag skriver.
Debutantbloggen 