Sommarsurr

Semester. I lördags kväll pass tjugoett och fyrtiosex och fjorton minuter före utsatt och legal tid, eftersom den avlösande kollegan antingen kände av äntligen-ÄNTLIGEN-vibrationerna jag avgav i akutmottagningens reception eller var hon bara sugen på att komma igång med nattpasset, klev jag ut i den ljumma sommarkvällen och in i det parallella universum där man trots att timmen är sen ändå sitter uppe framför teven och spelar på paddan och ställer ett morgonlarm på mobilen bara för att det är så galet skönt att bara kunna stänga av det och somna om igen, fast det slutar med att man hasar sig upp ändå eftersom det är för varmt och det far omkring en tjock och surrande fluga som trängt sig in genom den lilla öppningen i vädringsfönstret och kör fram och tillbaka varv på varv framför bokhyllan bredvid sängen och man kommer ihåg varför det ligger en särskild känsla i luften och i magen för att semestern i år kommer att bli annorlunda mot förra årets.

Då var det närmaste badbrygga från arla morgon till sneda kvällsljuset för att härda ut och fördriva tid som inte var inmutad mellan morgonträning och kvällsnyheter på teven och en solkrämsbudget som nästan mätte sig med elräkningen efter dygnetruntbrummande från fyra strategiskt utplacerade golvfläktar. Nådens år tjugonitton lovar tacknämligt istället lite andrum i form av muller och bång följt av svalt regn mot pannan under promenaden hem från gymmet eller affären. Och sedan är det ju det där andra, plikten som egentligen är en ren fröjd även om det känns som om varenda ventrikel (hålrum) i hjärnan är fylld med mjölksyra efter dagslånga skrivpass. I år stavas semester råmanus. Det finns en massa snygga metaforer för en dylik skapelse men de är redan utslitna och både lästa och hörda till leda, och vad det egentligen handlar om är väl bara gamla vanliga bokstäver, en efter en efter en tills de blir tusentals ord och meningar i rad, och där många redan vid första tangentbordstryckningen känner deleteknappens iskalla andedräkt kittla i nacken.

Bild från PIxabay

Hårt jobb, roligt jobb, fantastiskt jobb och inte ett enda lönesamtal eller kollektivavtal så långt blicken når. Inte är det väl något särskilt med det, att skriva? Egentligen? Bara en massa hittepåsaker i hyfsat ordnad ordning, en början en mitt och ett slut, i själva verket mest bara en ovanligt lång uppsats kan man tycka, och skriva kan väl alla som gått ut grundskolan med godkänt i svenska och precis som Guillou och King och alla andra säger som gjort det tusen och åter tusen gånger och får det att låta så enkelt att domptera en miljonhövdad läsarskara, så handlar det bara om att slå ner rumpan på stolen och fingertopparna på tangenterna och hålla på och hålla på och härda ut och inte ge upp och aldrig ge upp för bokstäverna finns där, och orden och meningarna och till slut även sammanhanget och meningen. Den där hybrisen kommer nog bara från tillsatserna i fodret som kossorna äter för att jag ska kunna spä ut kaffet till vuxenvälling som kallnar bredvid datorn medan jag författar nästa mästerv(ä)rk, jo så är det nog. Men kaffe utan mjölk är ju som en deckare utan mord. Omöjligt att svälja utan att grimasera illa och lika så bäst lämnad o-intagen.

Semester. Måndag morgon ställer jag larmet på mobilen precis som jag alltid gör men ransonerar snoozandet för jag har ett uppdrag denna sommar, att utföra bakom fördragna gardiner för att stänga ute solen som både är för varm och lägger blänk på datorskärmen, om det inte mörknar och mullrar utanför för då får fönstret stå öppet på glänt för att släppa in både tjocka litteraturintresserade flugor och bruset av åskregn. Jag har packat den fiktiva väskan för avfärd mot den fiktiva staden Wästholm och när jag kommer dit ska gå raka vägen stadsdelen som i folkmun kallas Gamlehovet, kanske stannar jag till utanför tobaksbutiken där man kan köpa nyfriterade sockrade munkar till muggkaffet och läser den feta rubriken på löpsedeln (”Vem mördade Dorina? Polisen har inga spår”) innan jag slinker in på Glorias bar, beställer en Cola och slår mig ner vid bordet näst längst in i hörnet, i väntan på Hannah och Rollins som också snart kommer hit och sätter sig i sofforna bakom mig, helt ovetande om att jag är på plats nu och tänker ägna semestern åt att tjuvlyssna skamlöst på dem.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s