Parallella spår

Foto: José Figueroa

Jag har insett att jag inte skriver så mycket om att debutera här på bloggen, trots att det är det som är fokus för Debutantbloggen. En anledning är nog för att det tagit så lång tid från jag fick kontraktet i hand till att boken faktiskt finns. En annan är att det i princip har varit väntans tider för mig hela våren och sommaren. För mig innebär det att jag bara går och väntar på att få boken i min hand istället för att skriva nytt.

Eller, jag har snart haft tre år på mig att skriva nytt, men det har ju inte riktigt gått. Men tack vare mitt bloggande, som istället för att handla om debuten på något sätt istället har handlat om att borra mig ner i vad jag egentligen tycker är en bra bilderbok, har jag fått en nytändning. Jag kanske inte skriver, men jag har börjat bearbeta mina idéer och inlett den där fasen av funderande som borde föregå skrivandet.

Det kan ju vara så att jag i mitt sedvanliga prokrastinerande helt enkelt har hittat på nya ursäkter för varför jag inte gör det som jag säger mig gilla att göra, men den här gången känner jag mig positiv. Jag upptäckte att jag hade fått med mig en gammal anteckningsbok från när jag läste till bibliotekarie. Som en del av utbildningen gjorde vi studiebesök och jag hade tydligen haft med mig den när vi hälsade på AstraZenecas dåvarande anläggning i Lund.

På utbildningen hade de en idé om att utbilda bibliotekarier för den privata sektorn, inte bara folkbiblos. Fast vi ville ju nästan alla jobba på folkbibliotek och den privata sektorn i Sverige ropade knappast efter bibliotekarier. Till exempel AstraZeneca, som enligt mina anteckningar hade 10.000 anställda över hela jorden, hade 4 ½ bibliotekarier anställda. Inte så goda odds direkt, trots att det var en forskningsintensiv verksamhet med behov av informationsåtervinning. Men det som jag fick med mig var hur de jobbade i sin medicintillverkning.

Om de hade 25 parallella mediciner under utveckling så var det bara 10 som gick vidare till att testas på människor och av dem kanske det var en eller två som till sist kom ut på marknaden. I deras fall var det en fråga om ekonomi, den medicin som till sist börjar säljas måste ju prissättas så att den tar hem utvecklingskostnaderna för alla 25, samt genererar vinst under de år som man har patentet. Hårda bullar med andra ord. Och för mig oväsentligt. Däremot är processen med parallella projekt som gjord för mig.

Jag har tidigare skrivit om hur svårt jag har att fokusera på bara ett projekt och hur det stör mig. Om jag istället för att tänka att jag är dålig som inte bara kan fullfölja ett spår tänker att jag ska ha minst 25 parallella projekt och se vilka som faller väl ut så använder jag ju mina styrkor istället för att jobba mot dem. Om detta sen bara är ett infall eller en vinnande strategi får vi se. Önska mig lycka till. 

Om Jens

Jag heter Jens och är författare av bland annat bilderböcker.
Det här inlägget postades i Jens Mattsson. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s