Körsbärskärnan

Foto: Kajsa Göransson

Plockar körsbär från ett vildvuxet träd hemmavid. Det var mer kärna än ätbart kött och jag stod där på en vinglig stege och tänkte på skrivandet. Jag tog ett körsbär i munnen, åt det goda och spottade ut resten på marken. Under stegen låg det snart massor av hårda glänsande kärnor. Jag tänkte på mina scener, att de är som de där kärnorna. Hur jag jobbar med att få bort allt runtomkring det viktiga, skala bort det som bäddar in och fyller ut. Mina texter innehåller nästan inga miljöbeskrivningar alls. Det är medvetet, dels för att läsaren själv ska kunna skapa sina egna miljöer. Med Vi går varvet ville jag att läsaren själv skulle kunna se den högstadieskola som man själv går på eller minns. När jag skriver råmanus kan jag beskriva mer men då för att jag ska få en bild av hur det ser ut. För att allt ska stämma. Det är mer för min skull än för läsarens. Sådan utfyllnadstext skalas sedan bort när jag skriver om texten. Det är som med poesi, att korta ner och bara lämna det bästa. Den hårda träffande kärnan. Jag vill fråga läsaren: Vad tänker du? istället för: Tänk så här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s