Den obligatoriska (?) åkturen

Jag gillar berg- och dalbanor. Verkligen gillar dem, men det ska vara traditionella åk utan en massa vidriga loopar och vagnar där folk sitter i hängkorgar med fötterna fritt dinglande.  Om jag någon gång under pistolhot eller under en attack av tillfällig sinnesförvirring skulle råka hamna i en sådan anordning är jag säker på att chocken skulle försätta mig i ett kroniskt zombietillstånd. Nej, en berg- och dalbana ska, förutom rakt fram, endast gå uppför och nedför, inte uppochner, vilket är två helt väsensskilda rörelsebanor. Tidigare i somras hade jag och en vän (som delar både min uppfattning om och uppskattning av berg- och dalbanor helt och fullt) förmånen att tillbringa oräkneliga varv i Tivolis skramliga och skakiga gamla träbana, en drygt hundraårig raritet och klassiker som bromsas manuellt av en medåkare, vilket gör att två åk kan bli helt olika upplevelser. Det är berg- och dalbana det. På grund av svårartad mersmak bestämde vi sedan på stående fot att upprepa det hela fast på Liseberg istället, där utbudet av traditionella berg- och dalbanor är aningen större (och ja, FlumeRide räknar i alla fall vi två in i den kategorin) än i Köpenhamn, och om några veckor bär det av och givetvis är vi redan rusiga av förtjust förväntan inför detta.

Det finns även en annars sorts berg- och dalbana, den som de flesta författare (detta har jag inga som helst vetenskapliga belägg för men jag tror mer än en och annan nickar igenkännande) upplever under tiden de skriver på, och senare redigerar, ett nytt manus. Fördelen med sådana berg- och dalbanor är att man inte ens behöver lämna hemmet för en åktur, inte heller behöver man köpa dyra åkband eller stå i kö. Nackdelen med sådana berg- och dalbanor är att de smyger sig på och trycker ner en i sätet när man minst anar det. Plötsligt sitter man bara där, obönhörligt fastspänd och ser backkrönet där framme försvinna någonstans ut i tomma luften medan reptilhjärnan kavlar upp ärmarna och slänger fram skylten där det står något i stil med ”Det här är verkligen inte bra!” eller rentav ”Det här är det sämsta skit du någonsin skrivit hittills! Inte ens flugorna vill närma sig det!

Bild från Pixabay

Som jag bloggade om tidigare så tänkte jag ägna semestern i år åt att skriva färdigt råmanuset till del två i spänningsromanserien om Hannah Fors och Henrietta Rollins. Det gick jättebra i början, jag skrev så tangenterna glödde, researchgooglade det mesta jag behövde veta och terroriserade en läkare på jobbet angående det jag inte hittade tillräckligt detaljerad information om på nätet. När jag till slut, efter några riktigt långa och produktiva skrivpass som tog mig halvvägs i mål, bestämde mig för att ta en paus på några dagar för att låta karaktärerna komma ikapp och min mentala härdsmälta svalna så dröjde inte mer än någon dag innan baksmällan slog till. Yes, där satt jag igen, ordentligt fastspänd i författarberg- och dalbanan, backkrönet redan passerat och i full fart ned i det-här-är-så-uselt-att-datorn-kommer-att-självförstöras-om-fem-sekunder-tankarna hamrande i takt med rälsdunket under fötterna (eller plasket då om man föredrar FlumeRide). Och trots att jag genomlider den här åkturen flera gånger med varje manus, så tar det ändå ett par dagar innan vagnen till slut saktar in och förnuftet bromsar ner paniken till lättad igenkänning och viss förvåning istället.

Hur kunde jag glömma bort att jag råkat ut för detta så många gånger tidigare? Och att det alltid hjälper att låta manuset vila några dagar, tills det här varvet i berg- och dalbanan är över och både författaren och karaktärerna hunnit hämta andan och är redo att fortsätta jobba ihop? Det hör ju till det nöjesfält som författandet är, precis som den pirriga förväntan när man står vid entrén, redo att sätta igång och skriva den allra första meningen i ett nytt manus, glädjekillet i magen när den där perfekta dialogen eller den svårgestaltade scenen sitter som en smäck liksom den ljuva utmattningen när man samlar ihop alla chokladhjulsvinster och sätter punkt efter sista ordet. Vägen dit är en berg- och dalbana, en jobbig, rolig och hisnande åktur som inte går att hoppa av från i farten utan måste åtnjutas och uthärdas i både uppför- och nedförsbackar. Och alla som gillar berg- och dalbanor vet ju hur det låter när man till slut kliver av på darriga ben och ler som en fåntratt.

Vi åker igen, va?

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den obligatoriska (?) åkturen

  1. Magnus Johansson skriver:

    Jag tycker inte samhället är nåt bra alls som en vild Cirkus om de vill inte bli rättade eller blir ens man får knappt titta 1-sekund på folk hur kan de ens betee sig så över lag.

    Jag avskyr Det beteendet över lag!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s