Recensioner (igen)

Åsikter är intressanta företeelser. Alla har dem, vissa har en massa medan andra har färre. En del byter dem lika frekvent som strumpor, andra lagrar och omhuldar dem genom livet som årgångsviner.  Vissa gömmer undan sina i de mörkaste vrårna medan andra viftar med dem likt en demonstrants plakat. Men alla har dem, och det är väl också alla väl förunnat eller hur? Vissa åsikter kan få ett trist samkväm att bli en minnesvärd och stunsig debattkväll. Andra kan få nya vänskapsband att svetsas ihop till en obrytbar kedja, medan några kan skapa fiender för livet. Alla som läser eller lyssnar på böcker har åsikter om dessa. Och alla som skriver böckerna bryr sig i varierande grad om vilka åsikter just deras alster framkallar.

Åsikter som framförs av avlönade yrkestyckare kallas recensioner och dessa bedömningar av det skrivna glider mellan hela skalan från briljanta mästerverk av nobelklass till skräp utan existensberättigande ens som toapapper. Åsikter som framförs av övriga tyckare kallas också oftast för recensioner och använder samma skala när de betygsätter någon annans text. Utan att utge mig för att vara expert, jag har till exempel inte forskat eller ens fördjupat mig mer än på hobbynivå i saken, tror jag att det ändå finns vissa skillnader mellan dessa två typer av tyckare både när det gäller hur de luftar sina åsikter, det vill säga hur diplomatiskt de uttrycker sig, men även hur dessa landar hos mottagaren.

Själv skulle jag dö lycklig om min bok recenserades av en professionell tyckare på en kultursida i en tidning med hyfsat stor spridning. Även om det innebar en sågning, eftersom recensenten med största sannolikhet skulle lämna konstruktiv och rättvis kritik som jag (i alla fall efter att den första attacken av självhat ebbat ut och tårarna torkat) skulle ta till mig och försöka göra mer rätt i mitt fortsatta skrivande. Än så länge har jag inte haft äran, men så är jag också helt nydebuterad och i en genre som inte jätteofta letar sig in på just de sidorna. Jag har däremot fått ett gäng recensioner av bokbloggare på sociala medier, och det har varit fantastiskt kul det också, mest för att en massa vilt främmande människor då ser att andra vilt främmande människor har läst min bok och än så länge gillat den (alla ni som jag känner och umgås med personligen och som lämnat synpunkter på boken, jag uppskattar förstås era åsikter också! 😉).

Betoningen här ligger på ”än så länge”. För det finns en sak som alla författare förr eller senare råkar ut för, säkert undertecknad också även om jag förskonats så här långt, när det gäller recensioner i allmänhet och av icke avlönade hobbytyckare i synnerhet, nämligen sågningen från helvetet. Ni vet, den där åsikten om att boken är så usel att den aldrig borde gått till tryck och än mindre behövt hamna i händerna på just denne läsare som i sin recension känner sig manad att påtala att detta var en läsupplevelse så traumatisk att vederbörande kanske aldrig hämtar sig från den. Detta är förstås en åsikt som varje tyckare har all rätt att inneha och för all del lufta också, till och med offentligt. Att vi får säga vad vi tycker om det mesta helt öppet är en ynnest som inte alls är självklar överallt och något vi ska värna om och vara stolta över, och framförallt åsikter som syftar till att göra världen till en ännu bättre plats behövs upprepas, synas och spridas.

Dock finns det när det gäller åsikter om böcker, och eftersom den här bloggen handlar om att debutera som författare, ytterligare en aspekt som jag tycker är viktig att ta några minuter att fundera över. Förutom den skara presumtiva läsare som är nyfikna på boken och gärna vill höra flera läsares åsikter för att bestämma sig för om de själva ska köpa eller låna den, och som därför har ett särskilt intresse av vad andra anser om den, finns det den där speciella mottagaren av åsikten (och detta är recensenten fullt medveten om). En mottagare som både längtat efter och bävat för utlåtandet och läser, andas in, smakar på, känner och tar till sig varje ord i recensionen som om det vore en helig skrift i stil med döda havsrullarna eller Svea Rikes Lag för en blivande jurist. Nämligen författaren själv. Här kanske vissa invänder och säger på fullt allvar att de inte alls bryr sig, och jag är i så fall den förste att gratulera till denna sinnesro (eller tjocka hud), men de allra flesta debutanter tror jag ändå nickar instämmande.

Så plötsligt händer det. Det dyker upp en åsikt som osar både svavel och galla. Jag har också, som tidigare ständig läsare, svurit. Ibland i ensamhet men inte sällan inför en fysiskt närvarande mindre skara lyssnare bestående av lika litteraturintresserade vänner, över böcker jag tyckt varit bortkastade både pengar och lästimmar. Ibland i övertygelsen om att jag har rätt, att boken verkligen var dåligt skriven, gestaltningen obefintlig eller storyn full av logiska luckor. Ibland, speciellt sedan jag började skriva själv, av mer dunkla skäl (och det är oftast då jag svär i ensamhet), som ren och skär avundsjuka (varför kan inte jag skriva lika förbannat skickligt, eller hur kan den här skiten vinna en massa priser och säljas till varenda fläck på världskartan när jag bara får en massa refuseringar från förlagen, va, VA??). Dock har jag nog aldrig, åtminstone inte såvitt jag minns, luftat de elakaste tankarna i något forum där jag vetat att författaren själv lätt skulle kunna råka få se min magsura åsikt uthängd till allmän beskådan i all sin matta glans. (Om jag har så byter jag gärna beviset mot en uppriktig ursäkt!)

Jag går inte omkring med en helgongloria nedtryckt i hårmoussen eller gör handhjärtan mot alla jag möter, men jag försöker så gott jag förmår, att vara hyfsat snäll mot andra människor. Ibland är det skönt att få vara elak, sådär riktigt iskallt överlägsen och kritisk och fåtalet saker förenar två människor mer än en rejäl verbal bajskastning mot en tredje i stunden icke närvarande person. Men att ta steget fullt ut och göra det face-to-face mot någon annan, vare sig det handlar om ett personligt möte i verkligheten eller i ett, oftast anonymt, inlägg på sociala medier, något som dessutom i teorin kan läsas av varje annan människa på klotet, kräver en förmåga att stänga av sin empati på ett sätt som jag hoppas och tror att jag inte besitter. Eller är jag helt enkelt för feg, vilket jag inte har vett att skämmas för heller eftersom tystnad i det här fallet inte sårar någon.

Det är tycker jag, hur skönt det än ibland kan vara att kasta skit i stängda rum, roligare att göra någon glad i öppna forum istället. Speciellt när det handlar om en personlig mottagare av min åsikt. Någon som jag dessutom alltför väl vet har lagt ner mängder med energi, tid, svett, tårar, skratt, förväntan och själ i ett manus som till slut blev en bok som alla som vill har möjligheten att läsa eller lyssna på. Och har rätt att både bilda sig egna åsikter om och uttrycka dem. Men i värsta fall kan den där sågningen från helvetet som, må den vara aldrig så ärligen uppfattad i tyckarens sinne, läggs ut till allmän och evig beskådan på bokbloggar, i kommentarsfält och på tipssidor, få skrivlusten att skrumpna ihop, försvinna för gott och till slut försätta författaren i en skrivkrampernas version av ett status epilepticus, tills allt som återstår är en alltmer bleknande författardröm som till slut tynar bort helt och aldrig blir verklighet. På grund av en åsikt.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Recensioner (igen)

  1. Jättebra skrivet! Tycker det är viktigt att man är försiktig med vad man säger, särskilt över nätet (även om man har yttrandefrihet). Att ha ett empatiskt tänkande som bokbloggare är aldrig fel!

Lämna ett svar till Eva, Evas Bokhylla Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s