Gästbloggare: Marija Fischer Odén

I juni 2018 kom min debutroman “Tvåhjärtat” äntligen ut efter en lång och bitvis frustrerande resa. “Tvåhjärtat” är svensk fantasy, en genre som är perfekt att ägna sig åt om man till varje pris vill undvika framgång och rikedom. Det är också en genre som det går bra att rynka på näsan åt, och som svensklärare och bibliotekarier av den gamla skolan ibland vägrar att befatta sig med. När jag blivit intervjuad har frågan “varför fantasy?” kommit som ett brev på posten. Kanske är det därför jag samlat på mig så många tankar kring varför fantasifull litteratur är viktig.

Som svensklärare på folkhögskola kämpar jag med att få de studerande att läsa. Lockar med spänning, romantik, fantasieggande världar, jorden-runt-resor både i luften och under havet. Inte sällan ser deltagarna skeptiskt på mig och ber om något som har hänt på riktigt, som det går att känna igen sig i. Jag försöker att inte sucka och sträcker mig efter berättelserna om fruktansvärda övergrepp, trasiga familjer, gangsters och missbrukare.

Missförstå mig inte, det är fantastiskt om de alls läser. Och det finns absolut ett värde i att försöka förstå hemskheter, ta del av berättelser som påminner om den egna, eller finna tröst i att det alltid finns de som har det värre. Men jag skulle önska att det var mer ok för vuxna att sträcka ut och fantisera.

I det verkliga livet ser vi alltför ofta hur människor far illa för att de inte passar in i våra trånga ramar för vad som ses som normalt och bra. Vi blir så lätt hotade av det vi inte känner igen oss i eller förstår. Annat är det i fantastiken – alltså fantasy, science fiction och skräck. Där förs vi iväg till främmande världar med okända varelser, regler, religioner, samhällsstrukturer och värderingar. Där omfamnar vi det som är märkligt, fascineras av det annorlunda, accepterar system som inte ens påminner om det samhälle vi själv lever i. Om läsning tränar oss i tolerans genom att vi lyfter blicken från oss själva är fantastiken extremsporten.

Och ändå är det vanligt att ta avstånd från genren. Bara i undantagsfall recenseras fantastikböcker i medier eller vinner priser, etablerade författare aktar sig för att tillstå att de skriver fantastik och böckerna har svårt att hitta bortom barn- och ungdomshyllorna i bokaffärer och bibliotek.

“Jag är inte en sådan där som läser fantasy”, har förvånansvärt många människor sagt till mig sådär lite istället för grattis, när jag lyckligt berättat om min debut.

Under ett seminarium hörde jag någon påstå att det sedan modernismen bara är “relationsdrama i urban nutidsmiljö” som är gott nog. Den litteratur som faller utanför får finna sig i att vara mindre fin. Men det är livsfarligt att nedvärdera den fria fantasin. Om vi låter oss begränsas av det vi redan känner till får vi svårt när vi ställs inför komplexa problem utan självklara lösningar. Nästa utmaning kanske inte blir ett blått monster med tenktakler och tankeläsarförmåga, men vi behöver öva på att spränga ramar, vända saker upp-och-ned. Och om det är något berättelser som kan bestämma att det finns åtta kön eller att växterna har makten kan göra, så är det att vrida och vända på det vi tänker är självklart. Sätta fingret på saker vi vant oss vid så att vi märker att det gör ont där. Ifrågasätta på ett konkret sätt. Iscensätta dystopier och utopier så att vi kan föreställa oss något annat än det vi lever i. Uppröra och ge hopp.

En sak till. Många drabbas i dag av psykisk ohälsa och känner sig stressade och pressade, och det finns många orsaker till det. Men att sociala medier hela tiden berättar för oss att vi inte duger eller passar in hjälper inte. Vad skulle hända om vi vuxna struntade i dem som står beredda att peka finger eller fördöma och vägrade finna oss i normalitetens trånga fängelse? Om vi inte var så förtvivlat rädda för att leka, fantisera fritt och kanske till och med vara lite löjliga ibland?

Tänk om det är något av det viktigaste vi kan göra just nu.

Marija Fischer Odén debuterade i juni 2018 med fantasyromanen “Tvåhjärtat”. I somras kom uppföljaren “Nedom” ut.