Ironwriter

Förra veckans blogginlägg var ovanligt långt (men viktigt), och därför tänker jag inte plåga er med riktigt lika många ord den här gången. Dessutom är jag just nu mer än lovligt trött på just ord. Och meningar, gestaltning och det, speciellt i deckare, ständiga knåpet, knepet och trixet med att få alla trådar och villospår på rätt plats i rätt tid. Till er som tror att det är en piece of cake att skriva deckare vill jag bara säga; gör det själva. Jag lovar att läsa dem. Och lägga lika mycket tid på att leta logiska luckor, tidshopp åt fel håll och genomskinliga vilseledningar som jag hoppas ni aldrig hittar i min uppföljare till Bestraffaren. För nu är råmanuset, det vill säga det första röriga och korrekturfelsspäckade men textsprängda ordbygget äntligen klart.

Frågan är hur jag ska fira denna tilldragelse på det mest lämpliga sättet. Duscha kanske? Städa lägenheten? Äta en måltid som täcker in hela kostcirkeln? Ställa in GPs:en och leta mig bort till gymmet? Eller bara gå ner till ICA och köpa en stor bytta glass? Den sista veckan av min semester har livet, ja i princip hela tillvaron, förfallit i takt med att ordräknaren på datorn tickat sig allt närmare den magiska gränsen för när jag personligen anser att manuset borde börja närma sig slutet samtidigt som Excelarket där alla kapitel fått en egen rad med celler innehållande perspektivperson med egen färgfyllning, kort sammanfattning av vad som händer, hur det slutar, hur många sidor det är på och diverse ”glöm inte att fylla i det här senare-notiser”. Jepp, den där fantastiska plotplanen jag skröt om för någon månad sedan har fungerat utmärkt. Som underlägg till kaffemuggarna på skrivbordet. Det går helt enkelt inte att lära gamla hundar sitta.

Även i lördags hade jag planerat att ägna hela dagen åt att skriva men när en god vän messade på fredagskvällen och frågade om jag skulle hänga med och kolla på Ironmanstarten kl 06.30 och sedan gofika tills de mest hängivna simmat nästan fyra kilometer, cyklat arton mil och sedan skulle passera sagda fik tre gånger under tiden de avslutar stolleprovet med att springa drygt fyra mil, så hoppade jag på erbjudandet. Och när jag satt där och fyllde på näring i form av räkmacka och chokladbiskvi så slog det mig. De där triatleterna har ju en uthållighet som inte är av denna värld, ett pannben av stål och en övertygelse om att de ska ta sig över mållinjen vad som än krävs. Och det är ju faktiskt lite så det är för oss som drömmer om att bli, eller redan blivit, författare. Vi planerar, tränar, lägger upp strategier, går igenom bansträckningen i huvudet trehundrafemtioåtta gånger så att den verkligen sitter och vi inte riskerar att hamna vilse i manuset. Vi är helt enkelt Ironwriters.

Bild från Pixabay
Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s