I glada poeters sällskap

Jag läser inte så mycket lyrik, det får jag ändå erkänna, även om Tranströmers dikt om Döden som sitter och syr på kostymen alltid ligger och prasslar med sidorna någonstans i mitt mentala arkiv över extraordinära läsupplevelser. Men det finns två poeter vars alster jag gärna, och så fort tillfälle erbjuds, tar del av. Det bästa med de här två är att de är nära vänner till mig. Det näst bästa (för mig alltså) är att de oftast är tillgängliga också när jag vill träffas och det händer sällan att någon av dem svarar på en invit om fika, dricka, mat och skrivprat med att de tyvärr är ute på världsturné för att lansera sin senaste diktsamling och sorry, men vi hörs någon gång nästa år eller så. För även om jag själv skriver i en genre som väl kan anses stå nästan så långt ifrån lyrik som det överhuvudtaget går att komma är känslan när en dikt träffar en likt en rak höger rakt in i själen en upplevelse som är svårslagen och omöjlig att glömma.

Förra veckan var det dags att ställa om från semesterlunk till heltidskneg igen, och turligt nog sammanföll det med att råmanus till del 2 i min deckarserie behövde gå på sin semester och få vila från nagelfarande författarpill i några veckor. Det är svårt, nästan lika svårt som att få ihop alla lösa trådar i texten, att vänja sig vid att gå till sängs i rimlig tid för att sedan kliva upp i orimlig tid och dessutom komma ihåg att ta med sig alla pryttlar man behöver, som passerkort, jobbmobilen, matlåda och en extra dosa snus. För att lätta upp vardagen kan man ju då exempelvis gå på bio strax efter mitt i veckan, vilket alltid är trevligt, även om det faktum att den inte slutade förrän halv tolv på natten innebar att fredagens arbetspass var aningen … påfrestande. Men belöningen väntade runt hörnet!

På fredagskvällen var det nämligen dags för en av mina poetiska vänner att äntligen sjösätta en idé som grunnats på sedan några år, en kulturafton! I ett litet men ändå rymligt och jättefint retroinrett gårdshus samlades en tapper skara lyssnare som fick avnjuta både klassiska svenska alster tonsatta och framförda till gitarrspel, uppläsning av dikter från både mina två glada poetvänner och ett par besökare som passade på när det bjöds öppen scen, samt förstås ett väl valt kapitel ur min spänningsroman Bestraffaren. Och återigen påmindes jag om hur berörd man kan bli av lyrik. Den kan vara svår på gränsen till obegriplig, eller lekfull på gränsen till naiv men när orden träffar rätt så kan en kulturafton som sjösätts lite sådär som ett testprojekt mest bara på kul bli… tja, alldeles underbar.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s