Att bygga sin bild

Foto: Kajsa Göransson

När jag tänker på vad jag ska skriva kommer det ofta en detalj till mig, en bild av en scen som jag inte vet hur den kommer att sluta. Den lilla detaljen kan vara en kastanjekärna som någon sparat för tur eller en plats som en skolmatsal eller en bussfärd för att sedan visa på relationerna mellan mina karaktärer, mobbningen, utanförskapet, såna stora saker. Just nu läser jag Jennifer Clements roman Gun. Love. Clements är fantastiskt duktig med de små detaljerna som får visa på det stora. Hon öser ur sig detaljer som alla är bärare av det hon vill berätta. Beskrivningen av alla skatter mamman i romanen förvarar i bagageluckan på den bil som hon och dottern Pearl bor i, detaljer som visar på det liv hon en gång levt. Vapnet, som för varje scen det nämns avfyras närmare och närmare bilen där Pearl bor med sin mamma. Först är det alligatorn med två huvuden som skjuts vid floden, sedan är det hagelbössor i kyrkan, efter det kulhål i bilen. Närmare och närmare kommer det. Så fascinerande hur hon bygger dessa bilder som växer och får större och större betydelse. När jag läser skulle jag vilja göra ett schema över hur Clements använder detaljer, men det skulle kanske vara att förstöra läsningen för mig själv. Men ändå jag kan inte sluta tänka på det.

Idag när jag skrivit har jag tänkt på de där detaljerna, hur viktiga de är och hur jag kan använda dem för att bygga upp en bild av det jag vill berätta. Ett par svarta byxor som är för små får visa på hur Liv tänker om sin kropp. Ett litet rosa hårspänne som startar en mobbningscen. Ett hål i en grön stickad tröja får beskriva den kärlek som inte får visas.

Man brukar tala om att texten blir mer levande när författaren använder detaljer för att skapa bilder hos läsaren. Jag fick rådet nån gång i en skrivarkurs att tänka filmiskt, som i filmscener när jag skrev, just för att skapa de där bilderna. Men jag är ingen filmtittare, tror att det är för att mediet ger mig för mycket bild och information. Så istället för att tänka på en film brukar jag tänka mig att det är som att se genom en kikare och zooma in på en liten detalj för att sedan vidga fokus och ta in mer och mer. Att långsamt bygga upp en bild och noggrant välja ut detaljer som läsaren får ta del av. Det blir mer spännande att lita på att läsaren kommer att skapa ett samanghang själv, med lite hjälp från mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s