Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

I december förra året gick jag upp för trapporna till Lind & co förlag för att skriva på mitt första bokavtal. Det var overkligt, det där att skriva under kontraktet. Overkligheten fortsatte under de följande månaderna. Jag fick mejl om att välja ljusboksuppläsare, ett omslag gjordes av Emma Graves, det finaste omslag jag sett. Texten granskades av en proffsig redaktör. Omsorg lades på min berättelse, som bomull kring mitt urtagna hjärta.

Skrivandet har alltid varit en del av mig. Men framförallt har jag älskat berättelserna. Det var därför jag sa upp mig och började plugga journalistik som 30-åring och det var därför jag började skriva en bok. 

Boken ja. Från början hade den en föga lockande arbetstitel: Vattna blommor. Efter mycket grunnande och spånande fastnade jag, och förlaget, för det mer spännande namnet Ett hem att dö för. Omslaget med det vita huset och de vissnade rosorna i blötsnö är precis som jag tänkt mig det. Ett hem att dö för. Det var ju så det var. 

Jag flyttade till Stockholm som 19-åring, från Bollnäs, direkt efter studenten. Det var spännande, roligt och svårt. Jag flyttade mellan hotellhem, rum, kollektiv och andrahandsboenden. Det var så det var och som ung anpassade jag mig snabbt. Sparsam packning och banankartonger. Var bor du nu? Det var så det var. 

Men jävlar vad jag ville ha ett hem. 

Den absurda bostadskarusellen blev en nyttig erfarenhet – jag har aldrig tagit en bostad för given. Men upplevelsen har hela tiden skavt. 

Ska det verkligen vara så svårt för en ung människa att hitta någonstans att bo?

I Ett hem att dö för är 22-åriga Hanna i samma situation som jag var i då. Osäker timanställning, osäker bostadssituation och osäker framtid. Åren efter 20 i ett nötskal. 

Hanna får chansen att tjäna lite extrapengar genom att vattna blommorna i en lyxig Enskede-villa medan paret som äger huset är på långresa. Och vilket hus det är. När jag skrev boken broderade jag villan på sida efter sida – varav det mesta ströks, det skrev jag för mitt egna nöjes skull. Hanna känner det också, det lyxiga i ett rent, varmt och välkomnande hem. Men något stämmer inte. Någon annan finns i huset, i ett hus som borde vara tomt – och berättelsen är igång. 

Jag har alltid gillat en bra historia. Idén att skriva något om den sköra bostadssituation som unga ofta hamnar i när de flyttar till storstäderna har legat och grott i bakhuvudet i många år. Ända sedan jag själv flyttade runt med mina saker i papperskassar och banankartonger. Men det var först när Hanna dök upp i mitt huvud som historien föll på plats. Där var hon ju, jag kanske. Allt jag behövde göra var att följa henne och se hur hon hanterade de situationer jag försatte henne i. Hanna fick utstå en hel del under skrivarbetet och bitvis hade jag dåligt samvete för hennes skull. Det ska man inte ha, men det är svårt att låta bli. 

Den 10 oktober släpps Ett hem att dö för med Hanna och det vackra omslaget. Jag är mer nervös än jag någonsin trodde att jag skulle vara – och overklighetskänslan sitter kvar. 

Det här med att skriva en bok. En hel bok med en början, en mitt och ett slut. Det var kanske inte lättare än vad jag föreställt mig – men det var definitivt roligare än vad jag trott. Och ändå hade äventyret bara börjat när manuset skickades in. 

Min berättelse, mina ord. I andras händer. 

Håll min hand medan Hanna går ut i världen. Nu kör vi!

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gäster. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s