För några veckor sedan skickade jag ett mail till Lokaltidningen här i Lund och undrade om de ville skriva om mig och min bok. Och tänk det ville de. Så i måndags, efter att ha bytt kläder några gånger, gav jag mig iväg ner till stan. Jag har aldrig någonsin gjort något liknande och såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Eller mest såg jag fram emot att det skulle vara över. Att jag skulle få åka hem och använda min lediga dag till att skriva istället.
Jag var på plats i god tid, cirka tio minuter innan, och slog mig ner på en bänk. Tog några djupa andetag och skulle precis skicka iväg ett sms till mannen i stil med ”Hjälp, vad gör jag här?” när reportern kom fram. Och det var ju bra. Då slapp jag sitta där och bli än mer nervös inför den stundande intervjun.
Vi slog oss ner inne på ett café och så körde intervjun igång direkt. Men trots att reportern satt och antecknade hela tiden kändes det mer som ett samtal. Ett roligt samtal där jag fick prata om det jag gillar så himla mycket; mitt skrivande, min kommande bok, mina noveller, kommande novellantologier, feelgoodgenren, Bokmässan och min bokrelease. Jag hade förmodligen kunnat prata hur länge som helst. Men, så kom den jobbiga biten. Det skulle tas bilder. Och, som jag har skrivit innan, jag är så långt ifrån fotogenisk man kan bli. Kameran gillar inte mig och jag gillar inte kameran. Vi förstår inte varandra. Eller det är väl helt enkelt jag som inte är gjord för att förevigas i stillbild. Selfieläget på mobilen är mer min grej. Där jag kan knäppa massvis med bilder och sedan kassera de flesta. Där jag kan vrida och vända på mig och få till en, i mina ögon, hyfsat smickrad vinkel. Där jag kan se till att dölja de bitar jag inte gillar eller åtminstone framhäva någon bättre sida.
Det knäpptes i alla fall oräkneliga bilder och jag var bara glad när det var över. I min fantasi kunde jag se hur en snygg bild skulle kunna se ut. Jag på bänken, med ett leende lekande på läpparna och blicken fäst på husen på andra sidan gatan. En lite drömmande bild där man nästan kan se att hon, hon måste vara författare. Men det mest troliga scenariot var att jag skulle rynka missnöjt på näsan när jag fick se bilden och enbart fokusera på de delar jag var missnöjd med. Egentligen kanske jag inte ens borde läsa artikeln. Bara koncentrera mig på mitt skrivande och inte bry mig om vad som skrivs om den där Anna Alemo.
Redan igår publicerades artikeln på nätet och nej, jag var väl inte speciellt förtjust i att se mig själv på bild. Däremot gillar jag verkligen artikeln och tyckte att reportern gjorde ett riktigt bra jobb. Och ja, jag skulle nog minsann kunna tänka mig att bli intervjua igen 😊
Debutantbloggen 