Oskuldens tid

När jag bestämde mig för att börja skriva (i akt och mening att färdigställa ett manus tillräckligt bra för att ges ut på förlag) var den första och enda frågan jag ställde mig: ”Hur svårt kan det vara?” Ja, det var ju kanske aningen knepigare än jag tänkt från början och terminologin fick utökas med ett antal spännande ord som till exempel gestaltning, blankrad, perspektivperson och tempus. Men speciellt svårt var det inte, att börja skriva alltså. Frågan jag däremot inte ställde mig var: ”Hur lång tid kan det ta?” Om jag hade ställt den, och fått ett korrekt svar från någon högre eller lägre makt i universum eller på något annat sätt fått reda på att min skrivarkarriär som påbörjades vårvintern 2013 skulle kantas av inte ett utan fyra fullängdsmanus och kontraktet slutligen inte dimpa ner i mejlen förrän hösten 2018, ja då hade jag med största sannolikhet lagt ner Projekt Bestseller snabbare än blixten utan att ens överväga att fortsätta gneta på och istället ägnat mig åt något helt annat att fördriva all ledig tid med, och med aningen mer omedelbar måluppfyllnad, som till exempel tågräkning eller grankottssamlande.

Men turligt nog så är många frågor, oavsett vilken grubbelnivå de landar på, omöjliga att svara på. Och det jag saknade i tålamod överkompenserade jag med envishet istället. Så jag skrev på, vecka ut och månad in. Påbörjade nya manus medan de förra låg och tryckte i förlagens att-skicka-standardrefuser-på-snart-någon-får-en-stund-över-högar medan jag försökte övertyga universum om att nu var det väl ändå min tur snart att få det där förlösande telefonsamtalet eller magpirrsframkallande mejlet. Medan åren gick. Och gissa vad? Idag är jag tacksam att jag aldrig fick något svar på den där frågan jag aldrig ställde i den där tidiga, rusiga och av skrivplaneringsfyllda tillvaron innan tillräckligt lång tid passerat för att jag skulle inse själva grejen. Att det inte alls handlade om hur fantastiskt kul livet skulle bli efter den där dagdrömda bestsellern utan om hur fantastiskt kul det är att bara skriva på.

Jag är medlem i flera författargrupper på Facebook och när jag själv smög in i min allra första med känslan av att vara en skabbig strykarkatt bland idel högavlade och välputsade hermeliner var jag som en treåring i en leksaksaffär och tankarna uppstod lika snabbt som de första refuseringsmejlen dök upp, att jag ska snart vara en av dem! En av de utgivna riktiga författarna! Den där entusiasmen över ett eventuellt snart antagandet av ett förlag lade sig med tiden. Men det som istället växte sig allt starkare var kärleken till att skriva. Visst, alltid med baktanken att det var inskickandet som hägrade, men det stod alltmer klart att själva resan var någonting väldigt speciellt, ett nöje jag aldrig nekades och dessutom kunde utöva varenda dag om jag ville, ibland till och med under en hel dag, flera timmar i sträck! Och när jag nu ser nya medlemmar i de där författargrupperna bomba oss andra, mer erfarna gamla skrivrävar, med frågor om allt möjligt så hoppas jag alltid att ingen av dem ska ställa den där frågan. Den om hur lång tid det troligtvis tar innan de får se sitt nypåbörjade manus utgivet på förlag. Och om de ändå gör det, och får det svar jag lyckligtvis aldrig fick (eller valde jag att hoppa över den kommentaren) hoppas jag att de inte låter sig avskräckas av oss som kämpat i flera år, utan att även de istället upptäcker att själva skrivandet är den bästa dagdrömmen som ingen ens behöver vakna upp ur.

Ps.

Sedan finns det vissa dagar när tanken på grankottssamlande ter sig som en lika givande som meningsfull fritidssyssla…

Jag *medan jag sitter och halvdåsar och låter någon liten del av hjärnan svirra runt medan jag skriver ett aningen trist läkardiktat på jobbet* ”Hmmm … får inte glömma att utveckla den där grejen i manusredigeringen ikväll.”

Mördarkaraktären i min uppföljare vaknar till: ”Hallå! Här är jag! Och jag har funderat på en sak.”

Jag: ”Åh nej. Håll tru-” *blir avbruten*

Mördaren: *skiner upp som en sol* ”Jo alltså, jag har en idé!”

Jag *skruvar upp volymen på diktatet i hörlurarna och försöker förtvivlat engagera hela hjärnan i lönearbetsuppgiften* ”Jag hör dig inte. Sluta prata med mig nu. Du är bara en karaktär i mitt manus. Jag har inte tid. Försvinn. Knip. Schas!”

Mördaren: ”Jag har precis nu bestämt mig för att ändra mitt modus operandi. Vad tror du om att jag tar livet av dem såhär istället för sådär?” *detaljerad förklaring*

Jag: *kollar på klockan* ”En fantastisk idé! Jag flexar ut nu direkt, åker raka vägen hem och skriver om halva manuset.”

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s