På rätt kurs

Just nu befinner jag mig i limbo, ett tillstånd som enligt vissa sökningar på google betyder ungefär ” … en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända…”. Det vill säga den där mentalt påfrestande perioden efter att manus till uppföljaren är inskickat till förlaget men innan domen har fallit huruvida det duger att jobba vidare med och slutligen resultera i ännu en bok. Även om handlingsförlamning via Netflix och de andra strömmingarna kan råda bot på en del av ångesten så underlättar det att försöka ägna sig åt något lite mer mentalt utmanande. Man kan till exempel börja skriva på ytterligare ett manus, redigera ett redan skrivet men gammalt och halvt bortglömt eller varför inte gå en kurs?

Ganska lagom till att jag vinkade av manuset till uppföljaren så hampade det sig faktiskt så att det dök upp en kurs precis i närheten och det bästa av allt var att den var skrivrelaterad, det är ju aldrig fel att hålla den kreativa ångan uppe, eller hur? Så nu tillbringar jag måndagskvällarna med att lära mig hur man skriver noveller. Det är å ena sidan livsfarligt eftersom det uppstår en massa idéer och berättelseembryon i huvudet och med tanke på att det snart är dags att inleda den massiva redigeringen inför uppföljaren till Bestraffaren så är ytterligare en massa låtsaskompisar som jiddrar och tjatar inte exakt vad jag behöver just nu. Å andra sidan är det skitkul att verkligen få ett slags grepp om just novellskrivandets hantverk.

När jag för sex år sedan bestämde mig för att börja skriva på allvar, alltså i akt och mening att producera en hel (lång, översättarens anm) bok så tänkte jag att ett inledande fuskande med lite random novellskrivning skulle kunna vara ett bra sätt att komma igång. Det fina med noveller är nämligen att även om det är bra att ha lite koll på vad som är viktigt att tänka på (vilket man med fördel kan gå en kurs i 😉) så kan noveller se ut lite hur som helst. Det finns långa noveller som spänner över flera årtionden, som Stephen Kings ”1922”, eller superkorta på bara några få ord men som ändå säger väldigt mycket, som Hemingways klassiska ”For sale. Baby shoes. Never worn.” Efter en del inspirationsskapande googlezappande mellan olika novellänkar snubblade jag så in på något som jag aldrig hört talas om förut men som verkade väldigt intressant. Nämligen Flash fiction.

Flash fiction, eller mikronoveller som de kallas på svenska, är ett samlingsbegrepp för korta berättelser där maxgränsen sägs vara runt tvåtusen ord, men de flesta exempel jag hittade (och fascinerades av) var betydligt kortare än så. Och så fanns det en speciell variant av flash fiction som genast fick mig att släng mig ner framför datorn, den så kallade hundraordaren. En hundraordare är precis vad det låter som, en mikronovell på hundra ord. Inte nittiotre och inte hundrafyra utan exakt etthundra ord. Hur svårt kan det vara? Tänkte jag. Och ni som känner mig vet ju vilket svar jag alltid får när jag ställer den frågan…

Att slänga ihop ett utkast till en hundraordare, det vill säga skriva ner en kort historia, gick på några minuter. Det var efter det som det blev knivigt på riktigt. Att fila till det där utkastet med hela tiden ett halvt öga på ordräknaren visade sig vara betydligt svårare, men också galet roligt! Och inget fuskande, som att stoppa in en svordom eller annat som kunde få passera som en ettordsmening. Det var antagligen under det där timslånga slutfnulandet med hundraordarna som jag lade grunden till min egen uppfattning att det är redigeringen är själva glasyren på tårtan. Dessutom var det en utmärkt övning i både tålamod och textformulering.

Det finns en mängd flash fiction, och inte minst hundraordare, på nätet att både roas och inspireras av, förutom att det är en utmärkt skrivövning för alla som vill ha en lagom utmaning att slå ihjäl en stund med. Det finns en speciell mikronovell som jag fortfarande bär med mig och tänker på ibland trots att det är flera år sedan jag stötte på den nu. Den påminde mig om min favoritserie The far side av Gary Larson, världsmästaren i att med torr humor skildra absurditeter i vardagen på ett högst övertygande sätt. Nu är den här lilla pärlan ”bara” nittioåtta ord men den är en av mina absoluta favoriter inom flash fiction.

It started with the spots. Mr Kilner got the first on his back. Within two days his entire body was covered in rosettes. The fur appeared the next morning after a long night´s sleep. The claws and fangs were suprisingly last. By Tuesday, Kilner was a leopard. He left his house on Sycamore and walked on four silky legs to the big beech tree a block over on Cunningham. He climbed the tree, selecting a low limb that hung out over the sidewalk. Here came Mrs. Grunhild now, her new antelope horns shining in the noon day sun. (G.W Thomas)

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s