Ett liv efter jul (2021?)

Det finns manus. Och sen finns det manus. Man kan nästan kalla dem zombiemanus, eftersom de vägrar att dö och med jämna mellanrum dyker upp och ställer sig, om inte mitt på vägen, så i alla fall vid dikesrenen och vinkar försynt efter att de hastigt och lustigt blivit uppväckta ur sin slummer i molnet eller på hårddisken (Ajabaja! Har ni zombiemanus, eller något annat överhuvudtaget som ni bryr er om på det sistnämnda så se till att genast skicka ut dem i omloppsbana i sajberrymden istället. Jag talar av erfarenhet. Det finns inga säkra hårddiskar, basta). Jag har en liten flock zombiemanus som fram tills för ett par veckor sedan låg där och sov snällt utan att störa. Något av dem kanske snarkade till någon gång ibland, men inte mer än så. Tills ett av dem vaknade. På riktigt.

Det var inte just den berättelsen jag hade satt en spänn på skulle börja ockupera mina (just i den här sekunden relativt manuslediga) tankar men den här zombien (eller något annat, det är fritt fram för alla trosinriktningar här att spekulera) tyckte att nu är det exakt rätt tid. Jag tror inte på så många saker som jag inte kan ta på eller är vetenskapligt okejade (men jag vill gärna att det ska finnas spöken. Spöken är ascoola) men något som ibland känns som en möjlighet är att saker och ting måste hända när det är dags. Inte för tidigt och inte försent, utan när det är dags helt enkelt. Och är det osynk någonstans så blir det stopp. Eller bråttom. Kanske är det precis nu det där dammiga zombiemanuset ska vakna till och börja hasa sig framåt.

Den där zombien har inte alltid legat och slumrat i molnet, en gång i tiden åkte den på turné som de flesta manus gör, och mitt ibland alla standardrefuseringar fanns det några återkopplingar som stack ut, som berättade om ett svårt beslut i manusgruppen och att det var så bra. Men nära skjuter ingen hare, nej inte ens en zombie, och mitt i funderingarna på hur jag skulle gå vidare dök det upp en viss Hannah Fors med en ännu vissare Henrietta Rollins i släptåg och krävde min fulla uppmärksamhet och plötsligt satt jag där med ett treboksavtal och zombieflocken i molnet fick sussa vidare. Tills nu då.

Jag har hela tiden vetat ungefär vad som fattas det där manuset. Det ringde på hos förlagen iklädd en alldeles felsydd kostym och gav ett löfte om vilken typ av berättelse det handlade om men det fattades en kavajärm här, en bröstficka där och byxbenen var olika långa. Samtidigt har jag känt att ska jag någon gång sy om det där manuset så måste det bli rätt från början och sedan hela vägen, så det inte slutar med bara en tumme som i den svenska folksagan ”Mäster skräddare”. Och jag är verkligen ingen skräddare, det kan alla mina syslöjdslärare genom grundskolan intyga. Men det finns andra som är. Så nu har min lilla zombie varit iväg och tagit mått för en ny kostym, det vill säga blivit ordentligt granskad i sömmarna (pun intented!) hos en lektör jag känt ett alltmer växande förtroende för.

Jag blev passande förvarnad om att det minsann inte skulle strykas medhårs, vilket var precis vad jag ville. Det här zombiemanuset ska få växa i sin nya kostym under lång tid i lugn och ro (jag har ju två delar till i Forstrilogin med planerade utgivningsdatum redan satta), och inte visa upp sig förrän det verkligen är dags. Det var en skön känsla att som omväxling vänta in en lektörsläsning utan minsta skräck för toksågning eller åtminstone förslag på massiv bearbetning. Det var ju precis det jag ville ha! Okej, inte det förstnämnda kanske, men just den här lektören tog mig på orden och manuset på pulsen och levererade ett utlåtande som inte bara satte huvudet på spiken när det gällde mina egna tankar om vad som saknades i det, utan även riktigt bra förslag och tips på hur den här lilla zombien skulle kunna växa och bli riktigt vass. Så när lektören sist i utlåtandet återigen varnade för kritiken som skulle komma härnäst, i form av metaforen ”Sura citroner”, så lutade jag mig bara tillbaka och tänkte på vad Henrietta Rollins (förmodligen) kommer att säga i sista delen av Forstrilogin: ”Om livet slänger åt dig citroner, langa fram tequilan och saltet!

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ett liv efter jul (2021?)

  1. thomask69 skriver:

    Efter att blivit nobbad av förlag ligger mina böcker på smashwords.com och ibland plingar det till. Någon har läst.

    Trilogin är skriven innan Greta blev världens mest kända svensk men jag tänker att, på något sett, så längtade världen på någon som hon.

    Min ”greta” i boken är inte lika tydlig men budskapet är likt.

    Jag håller nu på att skriva om historien till någon form av hoppingivande bok till våra unga. Jag önskar att vi kan rida ur den kommande stormen, men säker är jag inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s