Gästbloggare: Silvia Edling

En vän sa till mig en gång att det inte finns någon idé att skriva berättelser och ge ut böcker eftersom alla gör det idag. Stora som små skriver som rabiata galningar och världen svämmar över av ord som ingen bryr sig om läsa. Mängder av böcker trycks på olika språk, i olika storlekar, färger och med olika innehåll. Bloggar, Instagram, Twitter, Facebook och andra forum har exploderat och skapat en oändlighet av små och stora berättelser som tar form dagligen. Alla vill höras och alla vill berätta så till den milda grad att böcker blir allt svårare att sälja eftersom ingen har tid för att lyssna. Kort sagt, menade min vän, är det lika bra att göra något annat, något unikt och som inte dränker världen med en tsunami av meningar.   

Jag har tänkt mycket på detta eftersom det ligger något i det. Många människor finner ett nöje i att skriva. Det finns de facto många böcker. Behöver vi verkligen en till historia om kärlek, död och vänskapsrelationer?

Men är det ett problem? Att många skriver, menar jag.

Att skriva berättelser är inte nödvändigtvis en tävling eller ett medel för att uppnå berömmelse. Att skriva är för många själva syret de andas och ett mål i sig. Berättelser är penslar i vardagen som hjälper till att bearbeta och få perspektiv på en ofta komplex och kaotisk verklighet.

Det betyder inte att det alltid är enkelt att skriva. Tvärtom vittnar många om dagar när ögonen står i kors och datorn eller det skrynkliga pappret i collegeblocket stirrar ungefär lika lakoniskt på dig som du på den.  Men att ge upp är ungefär lika lätt som att sluta andas.

Jag omslöts som många andra av berättelser redan när jag tultade omkring i blöja. Jag läste sju böcker per vecka när jag var mellan 7 och 13 år och kunde uppslukas av ordrika berättelser vid köksbordet om allt från kreativa frisörsbesök till hur chefens ansikte såg ut när han upptäckte medarbetarna spela schack på arbetstid. När jag var tio fick jag min första röda skrivmaskin och över åren har många berättelser vuxit fram. De växte inte fram för att andra skulle läsa dem. De växte fram för att de behövdes. Historierna var åtminstone på medvetet plan totalt distanserade från genrer och direktiv om hur man bör skriva böcker – de flödade fram och gör så fortfarande.  

Steget till att publicera min första roman har inte varit lätt och jag vet inte om många kommer att läsa den. Det jag däremot vet med all säkerhet är att jag inte kommer att sluta skriva eftersom berättelserna envist slår mig på smalbenet tills jag släpper ut dem. Det betyder inte att jag slutar läsa andras verk.

Till alla er som har haft människor omkring er som uppmanat er att inte skriva. Lyssna inte!

Silvia Edling har över åren föreläst och skrivit flera facklitterära böcker om demokrati och utbildning. I Skuggan av Cirkeln är hennes första publicerade roman. Boken kom farandes från tryckeriet i slutet av oktober och har fortfarande en svag slöja av rök omkring kring sig. Boken som är utgiven av Visto Förlag är den första fristående delen i en trilogi om vännerna Felicia, Ann och Katarina och utspelar sig i Uppsala och Almunge. Den innehåller allt från nära vänskap, kärlek till spänning. Det är uråldriga frågor men varje gång de lyfts upp och dammas av händer något nytt.

Det här inlägget postades i Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s