Ljuset i november

November är nog mer än någon annan månad förknippad med mörker. Postbrittsommarens klarluft och preadventens alla levande och elektriska ljus gapar november mittemellan likt öppningen till en dunkel och fuktig källarhåla med bara en naken och trasig glödlampa i taket. Insvept i den här tunga filten grådimma gäller det att hitta dom där ljuspunkterna som ändå gömmer sig lite här och där och se till att man hittar och fångar en och annan av dem.

En återkommande ljuspunkt är happeningen som debutantkollegan skrev om förra veckan, National Novel Writing Month eller NaNoWriMo som den kallas till vardags. Jag deltar inte själv, mellan heltidsjobb, redigering av egna redan skrivna manus, träning och socialt umgänge (Netflixchill, översättarens anm.) skulle jag ha väldigt svårt att uppamma den disciplin som krävs för att pausa övriga fritiden tillräckligt mycket för att hinna skriva 50 000 ord på en månad. Jag gjort det förr, mer än en gång dessutom, men då under längre sammanhängande ledigheter som semester eller konvalescens efter världsrekordförsök i klumpighet som ledde till sex veckor i rullstol men möjliggjorde flera timmar ostörda skrivpass varje dag under en månad. Men jag gläds verkligen med och hejar inom mig på alla de som antar utmaningen eftersom det är så kul att se deras statusuppdateringar i sociala medier, hur taggade de är inför och hur hårt men glatt de kämpar varje dag. Imponerande!

Andra ljuspunkter får man skapa själv, eller rättare sagt så kan det hampa sig så att en av klasskompisarna från läkarsekreterarutbildningen också tyckte att november var som bottenlös insjö av tristess och sammankallade till en hastig men välkommen återträff. Det är nio och ett halvt år sedan vi skålade i bubbel på avslutningsdagen efter två års memorerande av kroppens alla skelettben, celler, tarmpaketet och hudens olika lager innan gick ut i våra nya yrkesroller och vi har hållit kontakten och träffats med ojämna mellanrum men just i novembermörkret lyser en sådan träff upp tillvaron lite extra med en massa skitsnack om och gapskratt åt diktat som är ren gallimatias, frågestund om hur jobbet med uppföljaren till min debutbok framskrider, när den släpps och var jag får allt ifrån samt vilka kliniker som har de bästa cheferna och snällaste doktorerna.

Och plötsligt mitt i grådasket, dagsregnet och snålblåsten från norr kom en annan liten ljuspunkt till, mitt under paddsurfandet under teveslötittandet. Bland alla boktips, NaNoWriMo-påhejningar och författarfunderingar på Facebook dök det upp en tävling om att få delta med en lucka i årets Skräckjulkalender. Ett läskigt bidrag på tio meningar var utmaningen, och ni som följt mig här eller känner mig privat vet ju redan att det finns två saker jag har väldigt svårt att motstå inom litteratur. Skräck och mikronoveller. Efter en kort stunds funderande var inspirationen ett faktum och min tio meningars skräckmikronovell stack iväg ut i den mörka cyberrymden för att sälla sig till de övriga bidragen. Och gissa vad? Jag kom med! Nu vet jag inte än riktigt vad ”min” lucka ska innehålla, om det är tiomeningshistorien som ska utvecklas eller om det blir något helt annat, men det spelar ingen roll. Just den novemberkvällen blev i alla fall genast lite ljusare.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s