På spaning mot horisonten

Visst är det märkligt ändå, att många av oss (i alla fall jag) har rätt så svårt att leva här och nu? Istället spanar vi (och jag säger vi för jag vet att jag inte är ensam) mot horisonten och sakerna som vi vet, hoppas eller tror ligger därframme snyggt inslagna som nästa års julklappar. Och är det något fel med det? Inte alls, tycker jag. Åtminstone inte så länge man samtidigt ägnar lite tid åt här och nu. För visst är det något speciellt med den där förväntan inför något kul, spännande eller omöjligt-att-föreställa-sig-exakt-hur-det-kommer-att-bli-känslan. Förra året handlade det för mig mest om den sistnämnda.

Det här året har inneburit en hel hoper nya upplevelser och väldigt mycket förväntan. Det allra första inlägget på debutantbloggen (vilket noga räknat publicerades på nyårsafton förra året). Att bli antagen av ett förlag. Samarbeta med en redaktör (vilket jag gjort en gång tidigare men då på eget initiativ och mest för att styra upp mitt första tegelstensmanus och nej, ni slumrande karaktärer, jag lovar att jag inte har glömt bort er) och korrekturläsare. Förälskelsen i det första förslaget till omslag och framsida. Den pulshöjande allra sista egna genomläsningen innan manuset skulle gå till tryck och all text höggs i sten (tänk om det ändå finns en massa stavfel??!!). Den oändliga väntan på releasedatumet, spänningen inför de första recensionerna, skymten av de sista ännu oskrivna kapitlen i del 2 som skulle ner på pränt under semestern och sedan efter sommaren, bokmässa!

Och nu börjar alltihop om igen typ 😊. Förutom debutantbloggandet för min del och med aningen mindre anspänning inför arbetet med att få mitt råbarkade manus till uppföljaren att förvandlas till en riktig bok med pärmar, framsida och en röst som fångar de som hellre lyssnar än läser. Men det finns ju annat att spana efter och längta till. I dagarna anmälde jag mig till ytterligare en kurs jag hade velat gå redan i år, men dygnet har ju bara tjugofyra timmar och året femtiotvå veckor så givetvis blev det trängsel i kalendern precis när den skulle hållas. Men alldeles bortom horisonten, en bit in på nästa år, så ska jag äntligen få en intensiv duvning i hur man skriver filmmanus! Just den konstarten, eller skrivhantverket, har lockat en längre tid. Framförallt eftersom det är så fullständigt annorlunda mot mitt vanliga skrivande. Där bokmanusförfattare gestaltar och målar bilder i läsaren huvud, skriver ett filmmanus istället ut exakt vad som händer på bioduken eller teveskärmen i korta och tydliga stycken. Tell, don´t show alltså.

Varför hoppar jag då på ett sådant stolleprov, jag som helt tydligt inspirerats av Kingens förmåga att kunna beskriva barken på en trädstam över tio sidor utan att det blir långrandigt? Att skriva så stramt och närmast övertydligt kommer förstås att bli en rejäl utmaning. Men en kul sådan, är jag säker på. Jag tror också att det är när vi vågar kliva ur bekvämlighetszonen och göra det vi älskar på ett sätt som är raka motsatsen till det vanliga, det är då det händer grejer även med det gamla välkända. Om jag kan lära mig att skriva kort och beskrivande, så kommer förhoppningsvis min vanliga utsvävande och ibland lite-svårt-för-läsaren-att-hänga-med-i-resonemanget-skrivstil att ha nytta av det. Plus att det förstås alltid är skitkul att lära sig något nytt. Det håller (förhoppningsvis) demensen på avstånd, cirkulationen igång och förmågan att fortsätta spana mot horisonten på topp.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s