Tusen refuser och ett ja som försvann – min väg till förlagskontrakt

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Tusen nej knäcker – ett ja räcker, sägs det i Skrivarpoddens avsnitt med Jöns Hellsing. Jag fick tusen nej och ett ja, men satt ändå utan påskrivet avtal. Men vi tar det från början. Det här riskerar att bli långt, så jag ska försöka att sovra och sammanfatta. Förut drömde jag om en specifik, omvälvande händelse då antagningsbeskedet skulle komma – lite som det Kristin skrev om igår. Ni vet, en ivrig förläggare ringer och meddelar att de vill ge ut manuset. Eller, okej då, de mejlar och meddelar det glada beskedet. Jag har inte ett sådant konkret tillfälle att berätta om, utan en segdragen process som sträcker sig över mer än ett år.

Augusti 2017 skickade jag in mitt manus (då med arbetstiteln Läraren som började skolka) till några förlag (fem, om jag minns rätt) och någon månad senare till ytterligare fyra. Standardrefuseringarna började trilla in.

September 2017 fick jag svar från en förläggare att hon tyckte att manuset verkade intressant, och att hon gärna skulle läsa men att det kunde ta lite tid. Inga problem! Tid och tålamod hade jag ännu gott om, och att få ett personligt svar från en förläggare var ett stort steg i sig, tyckte jag.

Oktober 2017 skrev samma förläggare att de gillade manuset så pass mycket att de skulle vilja lägga ut det på en lektör för en grundligare bedömning. Men först ville hon bara stämma av med mig att jag inte hade ett annat förlag på gång, för att förvissa sig om att de inte skulle… hur var det nu… slösa med sin tid.

November 2017 kom det – det positiva beskedet! Lektörsutlåtandet hade kommit, och det var så positivt att de hade beslutat att gå vidare. De ville gärna ge ut mitt manus under 2018/2019. Jag fick lektörens kommentarer och ombads att redigera manuset utifrån det, och när det var gjort skulle vi skriva kontrakt! Hurra!

December 2017 skickade jag in manuset igen efter den nya bearbetningen, och fick svar att det tyvärr hade varit mycket att göra på förlaget så att kontraktet inte var klart än, men de hoppades att det kändes okej att vänta till januari?

Februari 2018 mejlade jag och frågade hur det gick med kontraktet. Fick inget svar, så istället ringde jag förläggaren, som svarade att de hade fullt upp, men de ville absolut ge ut mitt manus, jag skulle inte oroa mig!

Mars 2018 mejlade förläggaren igen och skrev att en redaktör på förlaget hade fått manuset, för att se om det var ”tillräckligt klart för kontraktsskrivning”. Jaha, tänkte jag, hade vi inte redan sagt att vi skulle skriva kontrakt? Men okej, skönt att det åtminstone hände något!

Maj 2018, ganska precis två månader senare, hörde förläggaren av sig igen och beklagade sig. På grund av förändrade utgivningsplaner kunde de tyvärr inte ge ut mitt manus, eftersom vi ännu inte hade, eh, ”hunnit skriva kontrakt”. Men hon önskade mig lycka till och gav mig kontaktuppgifter till en före detta kollega som numera jobbade som redaktör för ett annat förlag. Vi kan kalla det förlaget B, för det är nu det börjar bli rörigt.

Maj 2018 skickade jag därför manuset till redaktören på förlaget B. Fick svar att hon gillade, och att hon hade gett det vidare till en förläggare på förlaget, som även hon återkom innan maj var till ända. Hon gillade också, och undrade hur jag ställde mig till att ge ut manuset som ljudbok? Jag svarade att det lät intressant, men vid det här laget hade jag precis dragit igång en ny redigering på eget bevåg. Vi bestämde att vi skulle höras igen när jag var klar med den.

Augusti 2018 skickade jag den omarbetade versionen (med den nya arbetstiteln I den bästa av världar) till förläggaren på förlaget B, men även till förlaget C, eftersom jag inte riktigt kunde släppa drömmen om att få se manuset utgivet även i tryckt format (jag har förstått att detta är en inställning som börjar bli passé, att den digitala utgivningen är både nuet och framtiden, men så tänkte jag i alla fall då). Jag bollade vidare med förläggaren på förlaget B, och hon kom med många bra kommentarer. Även förläggaren på förlaget C läste med intresse, och vi hade en del kontakt. Jag meddelade förläggaren på förlaget B att det fanns andra som läste och var intresserade.

Oktober 2018 träffade jag förläggaren på förlaget C. Hon var väldigt positiv till manuset, men visste inte riktigt vilken utgivningsform som skulle passa manuset bäst. Kanske var det här ett renodlat ljudboksmanus? (Oh, the irony!) Jag fick med mig kommentarer även från dem, och under en period satt jag och gjorde omarbetningar från båda hållen (lyckligtvis motsade de inte varandra, snarare kompletterade).

December 2018 fick jag ett avtalserbjudande från förlaget B, och det här är kanske det närmaste ett sådant där specifikt hurra-tillfälle jag kommer i den här historien. Jag var på väg hem från jobbet när mejlet kom, och jag öppnade genast bilagan med avtalet. Där stod även om utgivning i andra format. Och ja, visade det sig, de var inställda på att ge ut även i fysisk form! Jag meddelade förläggaren på förlaget C, som gratulerade men sade att de gärna ville samarbeta med mig, de också. På luciadagen åkte jag dit och träffade henne igen, och fick veta att de också villa ge ut boken.

Januari 2019 skrev jag kontrakt med förlaget C, det vill säga Norstedts, och andades äntligen ut. Samtidigt var det kanske nu den riktigt spännande resan tog sin början. Så, vad vill jag säga med denna långa utläggning? Kanske att det finns många vägar till kontrakt. Att det kan löna sig att vara ihärdig och inte ge upp. Var beredd att jobba om manuset, många gånger. Och försök att inte låta dig knäckas av tusen nej, för att ett manus blir standardrefuserat behöver verkligen inte alls betyda att det inte håller måttet. Kanske betyder det bara att manuset inte passar in eller får plats i förlagets utgivning där och då.

Det här inlägget postades i Debut, Sara Molin, Som en öppen bok. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Tusen refuser och ett ja som försvann – min väg till förlagskontrakt

  1. Anna Hansson skriver:

    Kul att läsa! Så jobbigt med all väntan, men det blev ju bra till slut! 🙂

  2. Ann-Charlotte skriver:

    Intressant och säkert väldigt vanligt. Och samtidigt så frustrerande. Starkt av dig att inte ge upp! Tålamod och envishet är (nästan) lika viktiga egenskaper som förmågan att skriva.

    • Sara Molin skriver:

      Tack! Ja, det tror jag också – tålamod och envishet är verkligen viktigt. Men har man skrivit ett manus besitter man antagligen åtminstone en del av det. 🙂

  3. kuggekugge skriver:

    Åh din story är verkligen så snurrig, men så bra exempel på hur det kan gå! Jag hade inte heller någon lätt och tydlig process, men bra blev det ju till slut! 🙂

    • Sara Molin skriver:

      Haha, ja – spretig och snurrig historia, mer som verkliga livet än ett filat manus! 🙂 Jag tror att den här typen av antagningsprocess egentligen är vanligare än den där förläggaren ringer två dagar efter att man har skickat in manuset, och man får komma in på studs och skriva på… och det viktiga är ju att det blir bra till slut. Så kul att du snart kommer ut med din nya!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s