En av bloggens grundare gästbloggar: Kalle Dixelius

Hej,

Jag heter Kalle Dixelius och jag var en de tre debutanter som startade Debutantbloggen i december 2008.

Jag minns faktiskt den kvällen. Vi var hemma hos Augustin och jag tror vi drack vin. Den där hembakta äppelpajen har jag glömt, men det är säkert sant. Det jag minns allra mest är vägen till Augustins lägenhet.

Jag var trettiofyra år gammal 2008. Vår dotter var fyra, jag hade sagt upp mig från mitt jobb som reporter på TT för att ge mig på en karriär inom PR. Vi hade precis köpt ett alldeles för dyrt sommarhus på andra sidan Sverige. Vi pratade om ett andra barn.

Livet var dagislämningar, dagishämtningar, morgonmöten, förhandlingar och/eller gräl om vem som skulle vabba. Vinterkräksjukor, galonbyxor, excelark med en PR-budget jag aldrig begrep, konferens på ett vildmarkshotell i Dalsland. Känslan av att vara vuxen men inte känna igen sig själv.

”Jag vet inte vad jag vill göra. Något vuxet och barnförbjudet, typ dricka whisky och se på porrfilm” minns jag att jag sa till min vän Jonas medan jag handlade på Hemköp en dag. I min varukorg låg bananer, makaroner, frysta köttbullar och en gigantisk flaska ketchup.

Sådant var mitt liv då, när jag gick till Augustin den där kvällen. Jag blev sen eftersom jag hade missbedömt avståndet, men jag var ganska glad över det för då fick jag mer tid att lyssna på Glasvegas ”It’s my own cheating heart that makes me cry” i det horisontella strilregnet längs Östgötagatan. Jag lyssnade på den om och om igen, på så hög volym så att det gjorde lite ont i trumhinnorna. Och i maggropen kände jag plötsligt en känsla jag inte hade känt på väldigt länge; den där förnimmelsen om att allt kan hända. Att livet är en möjlighet, att härnäst kommer ett kapitel som kan förändra allt. Så som det var förr – innan livet blev ett riktigt liv.

Min första roman skulle ges ut i januari 2009 (på min födelsedag!) och jag hade blytung prestationsångest och svävande lätt storhetsvansinne. Jag stod på randen till något jag aldrig upplevt förr, och just då var den oförutsägbarheten något jag verkligen, verkligen behövde. Att inte veta vad som ska hända.

Naturligtvis blev det inte som jag tänkt mig. Vare sig till det bättre eller det sämre. Min bok gavs ut. Jag skrev en till bok, som också gavs ut. Men sedan dess har jag inte publicerat något skönlitterärt. Skrivit har jag, såklart.

Men jag har inte längtat efter den där oceanen av ovisshet, ångest och förhoppningar som ett litterärt projekt är. Jag har haft nog med annat. Dottern är snart vuxen och har en lillebror som älskar Fortnight. Jag står i valpkö för en labradoodle och jag måste ta av mig glasögonen när jag läser tvättinstruktioner.

I min laptop finns tre manus. Ett av dem ropar på mig ibland, och när jag läser det kan jag förnimma känslan från december 2008, när regnet var vågrätt och framtiden oviss.

Det kanske blir en tredje trots allt. Vi får se.

Det här inlägget postades i Gästbloggare, Kalle. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En av bloggens grundare gästbloggar: Kalle Dixelius

  1. Sara Molin skriver:

    Fint inlägg, och roligt att du ville gästa bloggen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s