Känslomässig berg-och-dalbana

Vi har ju precis lämnat julen bakom oss, men ni kan väl första textraden i Adolphsons & Falks gamla ”Mer jul”? Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad… Lite så uppfattar jag mig själv. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Men.

När det kommer till skrivandet är jag helt plötsligt en person som pendlar mellan sinnesstämningarna hela tiden. Hopp och förtvivlan är liksom för små mått, jag ger större utslag på skalan än så. Eufori och djupaste mörker? Ena stunden tycker jag att någonting är lysande, den andra tänker jag att det är lika bra att sluta skriva och istället börja med simhopp eller någonting annat helt omöjligt. En ovan känsla, för jag är som sagt van vid att styra min tillvaro. Jag är ett kontrollfreak av rang, och helt plötsligt kan jag inte alls lägga band på mina känslor.

Jag vet, det är inget ovanligt. Alla som skriver verkar uppleva den här känslomässiga berg-och-dalbanan. Jag hade trott att det skulle lätta, men så pratade jag med några av mina förlagskollegor, veteraner med sådär fem böcker bakom sig, och insåg att de känner likadant. Fortfarande. Och det var nedslående att höra att det liksom inte lättar…

Just nu känner jag mig bakbunden. Klar himmel har landat i handeln, nästa vecka är releasefesterna. Än så länge har jag inte fått någon recension. Vad kommer läsarna att tycka? Själv tänker jag bara på bristerna och felen som finns kvar där i texten. Kommer det att sticka i ögonen, kommer alla se det där stycket eller övergången som jag kunde ha gjort bättre? Att jag missade att det blev en upprepning av samma ord med bara några meningars mellanrum? Det är vansinnigt påfrestande att veta att jag inte kan göra någonting åt det nu. Jag kan bara sitta bredvid och vänta.

Ändå kastar jag mig in i samma process en gång till. I februari skickar jag mitt andra manus Nattens färger till redaktör. Och så börjar det om, otillräckligheten och upprymdheten, och jag vet att jag faktiskt älskade det första gången och inte har någonting emot att göra om samma resa en gång till (åtminstone har jag den uppfattningen nu när jag är igenom processen). Visst är det lite knäppt? Skrivandet är verkligen som en drog…

Det här inlägget postades i Klar himmel, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s