Det började med ett tåg, en dörr och en ut-och-in-vänd päls

zsfuzzg

Mars 2014 (oroa er inte, jag ska inte pracka på er en milslång punktlista av månader och år, som förra gången) frågade min bror om jag var sugen på att skriva noveller. Jag har alltid tyckt om att skriva, men texterna fram till dess hade skiftat mycket genom åren. Berättelser och dagböcker när jag var barn, dikter och bloggtexter när jag blev äldre, examinationsuppgifter när jag blev vuxen och gick på universitetet. Efter det torra, akademiska skrivandet under utbildningen hade jag inte riktigt hittat tillbaka till det mer lustfyllda. Några dikter hade det blivit, men inte mycket mer än så. Det krävdes dock ingen övertalning från min brors sida. Jag nappade på novellidén direkt, och sedan dess har jag inte kunnat sluta skriva.

Konceptet gick ut på att vi skulle turas om att hitta på utmaningar. Varje månad kom någon av oss på en utgångspunkt för novellerna. I slutet av månaden skickade vi våra texter till varandra och gav respons. Vår duo utökades snabbt med mamma, syster och morbror, och vi fem höll igång novellklubben i över ett år. Vi skrev noveller som utspelades på tåg, som kretsade kring en dörr, som inleddes eller avslutades med en bestämd mening, som utspelades under en natt, som var tolkningar av Narcissus-myten, som skulle utgå från en Winnerbäck-låt, som tolkade Pälsen ur herr Richardts perspektiv, och många fler.

Det finns så mycket i det här som jag idag kan se att jag har haft nytta av. Glädjen jag hittade i det kreativa skrivandet inspirerade mig att fortsätta, men novellklubben blev också min första skrivarskola. Där lärde jag mig bland annat:

  • Att hålla en deadline. En tydlig uppgift med en tydlig och överskådlig tidsram. Inget utrymme att sitta och vänta på inspiration i all oändlighet, utan här gällde det att arbeta fram en idé och sedan arbeta efter den.
  • Att skriva olika typer av texter och därmed gå utanför bekvämlighetszonen. När det var min tur att välja utmaning kunde jag ju passa på att gå helt och hållet på lust och inspiration (Winnerbäcknovellen var exempelvis min idé), men jag tror att jag utvecklades mest av att ta mig an de andras utmaningar. Mest nöjd blev jag nog med Pälsen-novellen, och den hade jag aldrig skrivit om inte min bror hade kommit med den utmaningen. Genom att skriva allt möjligt, i olika genrer och om olika ämnen, tror jag också att man alltmer hittar sin egen berättarröst.
  • Att låta andra läsa och ge respons. Det är i mötet med läsare, när texten får andra ögon på sig, som syret kommer in i skrivprocessen. Just nu närmar jag mig ett nytt, färdigställt råmanus, och jag vet att den återkoppling jag får av de första läsarna (min förläggare, men även mamma och syster ska få läsa) kommer att bli avgörande. Det är först när jag bearbetar responsen och tar tag i manuset igen, utifrån deras ord, som det kommer att börja likna något. Och även om vi i novellklubben var väldigt snälla i vår återkoppling, gjorde det mig van vid att höra hur andra uppfattade min text. Väldigt nyttigt.

Så dagens tips till dig som skriver, blir att försöka hitta ett sammanhang av andra skrivande människor. Människor som kan utmana dig att utvecklas, heja på dig när det går bra och peppa dig när det går sämre.

Det här inlägget postades i Debut, Sara Molin, Som en öppen bok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s