Mellanrummet

Ett skrivråd jag fick på gymnasiet var att “novellen ska vara som kjolen på en kvinna – tillräckligt lång för att täcka det väsentliga och tillräckligt kort för att uppehålla intresset”. Maj gadd alltså. Det var på nittiotalet, jag hade valt den lokala kursen “Skrivarverkstad”, där Inger och Gun (fingerade namn, men du förstår graden av övre medelålder) gjorde sitt bästa för att lära oss allt de visste om haiku, perspektiv och in medias res. Och, uppenbarligen, om att visa lagom mycket hud. Min egen kjol nådde halvvägs ned på låret, med den bruna läppennan kreerade jag den enda likheten med Pamela Anderson jag kunde uppbåda och chokerhalsbandet satt där det skulle – det tillät mig andas, svälja i någon mån. Det var, som sagt, nittiotal.

Nåväl, den här betraktelsen ska ingalunda handla om mellanrummet mellan kjol och knästrumpa, icke heller om det mellan den faktiska läppkonturen och läpplinjens placering, men att det tilldrog sig långt innan metoo hände och långt innan ”sexism” var något man slängde sig med, kan kanske ändå ses som ett förlåtande drag för den osmakliga liknelsen. Vad detta inlägg däremot ska handla om är utrymmet som en text lämnar öppet för läsaren att själv fylla i. 

Mellanrummen är det som drar mig in i texten; när jag kopplar på mina egna erfarenheter och känslor kommer jag närmare. Jag blir mer engagerad, blir nyfiken, vill veta mer. Om författaren öser på med en massa information och detaljer, uteblir den upplevelsen. Texten blir i värsta fall en platt redogörelse, utan tillfälle för mig som läsare att fylla i med min egen sorg, min egen glädje, min egen skam, min egen föreställning om hur en viss trappa i ett visst hus ser ut. Då litar inte författaren på mig, att jag ska förstå, och står i vägen för den läsupplevelse som hade kunnat vara.

Läsforskningen menar att läsning av skönlitteratur kan göra oss mer empatiska. Jag tror att det är just mellanrummet som är nyckeln. Igenkänningen, eller identifikationen, är en aspekt, gestaltningen en annan. Författaren behöver inte beskriva hur huvudpersonen känner i en viss situation, utan det är tillräckligt att beskriva situationen: agerandet, replikerna. Då känner jag hur det tar. Jag har aldrig varit med om krig, aldrig haft barn, aldrig jobbat som städerska. Ändå har jag med litteraturens hjälp upplevt för mig okända ting, varit i rum jag aldrig skulle ha haft tillträde till annars. I skor som inte är mina, med känslor som dessa gestalter hade kunnat känna. Hos Erich Maria Remarque, hos Kristina Sandberg, hos Lucia Berlin.

I dikten dras det där med lagom mycket information till sin spets. Där ges utrymme för mellanrum, intill obegriplighetens rand. Ändå kan den beröra, om det där du faktiskt skriver ut både ger läsaren något att hålla fast i och skapar svängrum för hens egen fantasi. Vad som funkar torde vara högst individuellt.

Hur väl jag själv lyckas med mellanrummen i mina dikter, det får du som så småningom läser avgöra. Mina kjolar är numera alltsomoftast av just den längd som jag en gång lovat att jag aldrig skulle ha: halvvägs ned på vaden. Jag har andra gränser att testa nu. Graden av medelålder på det?

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mellanrummet

  1. Hanna Höglund skriver:

    Så himla bra! Så välskrivet. Precis där vill vi gosa in oss i litteraturen. Ser fram emot att läsa din bok!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s