Talang + pannben = succé?

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Ofta sägs det, i olika skrivsammanhang, att envishet och tålamod är (minst) lika viktigt som någon sorts talang eller fallenhet. Så är det nog, för visst finns det många ställen längs vägen som man skulle kunna ge upp.

Vägen till ett färdigt manus är ingen smidig raksträcka, utan en slingrande, skumpig liten väg förbi Skrivtorkans rödljus (som kan lysa länge!), Självtvivlets rondell (där man kan ta mååånga varv), Netflixseriernas rastplats, Brödjobbets vägarbetsplats och Själslig soppatorsk. Och når man väl slutdestinationen, det färdigskrivna manuset, så kommer i regel Refuseringarna smattrande och ifrågasätter varför man har färdats hela vägen över huvud taget.

Så ja, pannben behövs. Men saken är den att jag inte ser mig som en särskilt envis eller ihärdig person. Jag är inte den där personen som ger 110 procent, utan ganska lat. Har aldrig känt behov av att vara den duktiga flickan, stressar så lite som möjligt, bryr mig sällan om att försöka framstå i en imponerande dager och nöjer mig gärna med good enough. Inget strålande utgångsläge för en aspirerande författare, kanske.

Men de här dragen tror jag att många kan känna igen. Tendensen att prokrastinera, trots att man så gärna, egentligen, vill skriva (eller åtminstone ha skrivit – och det senare är ju väldigt svårt utan det förra). Till och med i Bibeln står det:

Ty jag förstår in­te mitt sätt att hand­la. Det jag vill, det gör jag in­te, men det jag av­skyr, det gör jag.

Nu var det kanske inte jag slösurfar på mobilen istället för att skriva på mitt manus som Paulus försökte säga, men ändå. Känner du igen dig? Är du liksom jag benägen att sjunka ner i soffan och slå på något lättsamt att titta på eftersom du ju faktiskt är värd det efter en arbetsam dag? Undrar du ibland hur du någonsin ska ro iland ditt stackars åsidosatta manus? Då kommer här mitt universalknep för latmaskar: Delmål och deadlines.

Det här har funkat för mig ända sedan gymnasietiden (i grundskolan brydde jag mig inte det minsta om vad jag fick för betyg). Delmål är motiverande för mig. Stora mål också, förstås, men jag vill gärna att det ska kännas överkomligt och greppbart. Med tanke på det stora arbete och den långa process det innebär att skriva ett helt romanmanus, hjälper det att sätta upp mål längs vägen så att jag kan bocka av dem allt eftersom. Och med en deadline får jag saker gjorda. Nära en deadline jobbar jag ofta snabbt och effektivt. Min förläggare är snäll och förstående, och eftersom vi ganska nyligen diskuterade en del förändringar jag ska göra i mitt manus (manus två, det vill säga – Som en öppen bok är redan tryckt!) gav hon mig mer tid. Idag mailade jag dock henne och tog själv initiativ till en deadline, eftersom jag vet att jag behöver det. Så – i mitten av februari ska jag ha en sammanhängande historia att skicka till henne.

Rapporter lär följa!

 

 

Det här inlägget postades i Debut, Sara Molin, Som en öppen bok. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Talang + pannben = succé?

  1. Känner igen mig så mycket! Ska försöka bli bättre på att hålla de deadlines och delmål jag sätter för mig själv framöver 😊

    • Sara Molin skriver:

      Ja, det där är ju nästa problem – att det faktiskt är ganska lätt att bryta sina deadlines och mål… Ibland kan det funka att delge andra sina planer, tycker jag! Då har man liksom någon/några att svara inför, och pressen blir lite större (på ett bra och välbehövligt sätt). 🙂

  2. Väldigt bra knep, tycker också det funkar klockrent. Ju längre tid jag har på mig desto mer skjuter jag arbetet framför mig. Ett ganska sympatiskt drag, tycker du inte? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s