Learn the rules like a pro, so you can break them like a Swedish språktant with poesidrömmar.

Jag är en sån som gillar grammatik. Jag har viss förståelse för att alla inte delar den kärleken, men bara viss. Säg kasus, konsekutiv bisats eller fundament – you had me at passiv perifrastisk form. Jo, jag är latinlärare, men det är inte bara skönheten i ett formfulländat kasussystem eller det lockande i en absolut ablativ, det har alltid varit vi, grammatiken och jag, ända sedan päppelboken på lågstadiet. 

Det här gör ju mig emellanåt till en ganska outhärdlig person, det förstås, men nog kan mina talanger komma väl till pass när kollegerna frågar om satslösning, underordning eller försöker hitta det underförstådda subjektet i en satsförkortning. Och – så klart – när jag skriver.

Även om jag är petig med vissa detaljer, som presens particip på -s och att skilja på sin och hans, så är jag glad att grammatiken sitter. För om jag kan dess regler, då kan jag också bryta mot dem på ett medvetet sätt. Om jag lämnar ett tomrum efter ett transitivt verb istället för ett objekt. Om jag lämnar en nominalfras ensam, utan predikat, eller en relativsats utan huvudsats att hänga vid. Om jag sätter punkt mellan huvudsats och bisats. Satsradning. Om jag använder det här rätt, kan jag efterhärma det fragmentariska i hur språk är mest. Hur anakolutiska våra tankegångar är. Hur ofullständigt formulerade våra drömmar.

Ännu friare blir jag förstås i poesin. Här hittar jag på saker som be om förlåt, där jag väljer att inte skriva ut den morfologiskt korrekta formen förlåtelse eller mellan arbete och sedan, där ett förväntat andra substantiv byts ut mot ett adverb. Det oväntade gör att vi lägger märke till det mer.

Picasso brukar tillskrivas sentensen “Learn the rules like a pro, so you can break them like an artist”. Om det var just han som sade det spelar kanske mindre roll, men andemeningen är det väsentliga här. Och det kanske inte är nydanande kubism som jag skapar, men något, hoppas jag, som lösgör sig från det förväntade.

Det här inlägget postades i debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, grammatik, Hanna Nordlander, Hanna Nordlander och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s