Att bara börja – den första meningen i din bok

Det blinkar hånfullt. Det svarta strecket mot det tomma, vita dokumentet i datorn. Hånfullt. Kom igen, nu. Börja då. Skriv.

Du har alltså bestämt dig. Du ska skriva ett manus. Kanske är allt klart. Du vet vad som ska hända. Har ritat upp det i skallen eller rentutav i ett synopsis. Du vet var det ska börja och hur det ska sluta även om karaktärerna möjligen kan ta dig på lite oväntade omvägar på resan dit. Då så. Bara att trycka ner första tangenten. Tysta det där svarta strecket som otåligt trummar mot det digitala papperet. Men hur gör man? Att veta hur det ska börja är inte samma sak som att verkligen börja. Som att skriva de inledande orden och sätta punkt nummer ett.

”Call me Ishmel.” När American Book Review listade de 100 bästa förstainledningarna var det Herman Melville som placerades högst upp. Tre ord och vi har inlett berättelsen om Ahab och Moby Dick. Jag låter er avgöra om de där orden förtjänar den platsen före någon av de 99 andra som omnämns. Kanske har du en egen favorit. Säkerligen är det så. Frågan jag ställer mig är, brukar du svettas över den första meningen? Jag gjorde det. Jag ville fånga in läsaren direkt. Jag har alltid velat det, men den här gången kändes det extra viktigt. Mina tidigare manus har långsamt varvat upp. Nu ville jag rivstarta på alla sätt det var möjligt. Om jag har lyckats återstår att se, men jag la tankekraft i meningen. Den är givetvis inte särskilt mycket värd om inte resten håller, men att explodera ur startblocken gör fortsättningen av processen enklare. Jag tror verkligen det.

Bara för klargörandets skull. Jag sitter inte här och jämför mig med Melville, Austen, Pynchon eller någon av de andra på den nyligen nämnda listan. Jag har tillräcklig insikt för att förstå att jag inte skrivit något som kommer diskuteras i intellektuella sammanhang i åratal framöver. Eller i några intellektuella sammanhang överhuvudtaget. Däremot hoppas jag att jag har skrivit en rad som kommer få folk att vilja fortsätta läsa när de väl plockar upp boken och bläddrar i den. Att de ger mig några rader till att övertyga dem om att det här är något som är värt tiden den kommer begära.

Så vilka är orden då? Tja, det återstår att se. Förlaget ska säga sitt förstås och kanske blir det annorlunda när det väl är dags, men när manuset lämnade mig såg den första meningen ut såhär: ”Ingen som kände, hade känt eller haft något alls med Lars Johansson att göra skulle någonsin ha kunnat tro eller gissa att hans död skulle bli en riksangelägenhet, än mindre en världshändelse.”

Där har ni det. Får det dig att vilja fortsätta, eller vad säger du?

Avslutningsvis bör jag väl i ärlighetens namn avslöja min favorit bland förstameningar. Vem som ligger bakom den har jag ingen aning om, för det verkar det inte vara någon annan som har heller, men det är ord som alla kan som någonsin läst eller fått en en saga läst för sig: ”Det var en gång …” Toppa det, den som kan.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s