Författarpresentationer och fåfänga

Antitesen till ”lärare som skriver böcker på fritiden”?

Även om man är poet, är det inte bara livets mening och sapfisk vers man går omkring och tänker på dagarna i ända. Jag är ytlig också, fåfäng rentav. Älskar smink och accessoirer. Kläderna får knappt plats i garderoberna. Eller vem försöker jag lura, de får inte plats. Så när förlaget ber en skicka in en presentation och ett foto sätter grubblerierna igång. Vem är jag som författare? Vem vill jag vara? Identitetskrisen är ett faktum. Och hur ska jag någonsin hitta ett foto där jag inte ser ut som en idiot?

En sak hade jag klart för mig: Jag ville inte se ut som en lärare som skriver böcker på fritiden. Hm. Ja men, du förstår hur det låter – väldigt … präktigt, eller hur? Och jag skulle nog värja mig mot att bli inplacerad såväl i det facket som i vilket fack som helst, jag menar, jag som är så speciell. 

“Lärare har såhär … kofta”, förklarade en elev för mig en gång. En annan elev menade under ett samtal om framtiden, att hon antingen ville bli lärare, eller kanske jobba med något där man kan ha fina kläder och högklackat och så. Läraridentiteten är svår, det finns så många fördomar, t.ex. att man gillar typ grammatik och Jonas Hassen Khemiri. Återigen: Hm.

Så vad är antitesen till en lärare som skriver böcker på fritiden? En poet som gillar att träna marklyft? En bohem med stökigt skrivbord (jag menar stökigt) och handlar prinsessiga grejer på secondhand? Kan jag inte vara allt det där? Men hur skulle jag få med det i ett foto? Som jag, i brist på människor i min nära omgivning, antagligen behövde ta själv, på armlängds avstånd.

Sedan till texten. Vem är intresserad av mitt CV liksom? Att jag har jobbat i vården? Rullade julklappspapper på 90-talet? Om nu inte mina texter handlar om just det. Att rulla julpapper. Eller ska jag vara personlig, berätta om hur melankolisk jag är – en dysterkvist? En som ser ett halvtomt glas, en som aldrig sprudlar? Tar promenader till kyrkogården och har ett komplicerat förhållande till mat och män? 

Äsch, tänkte jag. Inget av det där behöver jag ta med. Kort och kärnfullt, det är väl ingen kontaktannons? De likasinnade får väl hitta mig genom boken.

Så vad tog jag med till sist?

Jo, en rad om varifrån jag kommer. Två rader om tidigare publicerade texter. Ett par meningar om vilka ämnen som framträder i mina texter. En halv rad om vad jag jobbar med. Basta. Finito. Förlaget gillade det. Och jag kan stå ut med det själv. Fotot löste sig också genom att systern fångade mig och decembers fattiga dagsljus med sin mobilkamera. Jag såg inte det minsta idiotisk ut, om jag får säga det själv. 

Fast å andra sidan, jag känner så många intressanta människor som är just lärare, så varför skulle jag inte vilja presentera mig som just det – en lärare som skriver på fritiden? Och kör marklyft i gymmet.

Det här inlägget postades i Debut, Hanna Nordlander och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Författarpresentationer och fåfänga

  1. Maria Broberg skriver:

    Hahaha, SÅ mycket tid jag ägnade åt att funderade på hur jag skulle se ut (vilket läppstift? Vilka kläder? Vilka smycken?) på mina författarfoton. Och så kom fotografen hit, till mig, i glesbygden med allt vad det innebär av grånande timmerväggar och trasiga fönsterrutor. ”Hur vill du se ut?” sade han innan vi satte igång. ”Tja, du vet… alltså jag bor ju här”, sade jag och slog ut armarna. ”Och så är jag högt uppsatt politiker, och författare, gammal musikjournalist/ DJ med alldeles för många poäng i humaniora och rör mig i en massa olika sammanhang. Vet inte. Vänsterintellektuell?”

    … Ja, det blev som det blev. Fast författarpresentationen till omslagsfliken skrev faktiskt min redaktör. Den kändes fin!

  2. Eja skriver:

    Älskar också det här inlägget! Själv har jag problemet att jag är svensklärare och mattelärare!!! Jag måste liksom slänga av mig scarf och kofta och dra på mig mattelärarskjortan mellan lektionerna eftersom de råder helt olika dresscodes…så kämpigt alltså! 🙂

  3. hannanordlander skriver:

    Tack Sara! ❤ Scarfen är också flitigt förekommande ja! 😀 Men det är skönt att inte ha kavajtvång, å andra sidan!

  4. Sara Molin skriver:

    Älskar det här inlägget! ”Lärare har såhär… kofta.” 🙂 Eller en scarf runt halsen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s