Om väntan och tvivel och vad en egentligen borde trycka på en t-shirt

Just nu ligger mitt manus i en redaktörs händer. Jag utgår ifrån att hon är lika mån om att det ska bli bra som jag. Men det är inte utan viss oro som jag väntar på kommentarerna. Alla vi som aldrig tror att vi duger, vi som precis som Sara aldrig stannar upp för att fira, eftersom det ständigt dyker upp nya tvivel eller nya saker att suga på. Vi som aldrig svarade ja om någon frågade chans, eftersom, om vi gjorde det, sade ja, skulle de slänga på luren medan de fnissade åt vem vi egentligen trodde att vi var och dagen efter skulle vi se oss nervöst om i korridorerna och undra vem det var som hade ringt. För det var när nummerspårning bara var något vi hade sett på En röst i natten. Den sortens självkritik. 

Bilskolläraren som undrar vad man håller på med (försöker backa runt gathörn). Att glad i hågen lämna in centralprovet i svenska, i synnerhet nöjd med jämförelserna mellan Gustav Vasa och Gustav IV Adolf – och får tillbaka provet med en trea. Vi som aldrig känner oss riktigt säkra. Vi. Vi vet.

Ovissheten, att vara beredd på ett bakslag. Det jag själv tyckte var så bra kanske är det hon, redaktören nu, stryker under med rödpenna och skriver i marginalen: Vad fan menar du här? Eller fan och fan, men ett, som jag kommer att tolka det, kritiskt egentligen. Ett egentligen som ifrågasätter mina livsval, som säger att det vore bättre för alla, ja för mänskligheten, om du höll dig borta från skrivandet. Vi kommer att göra egna t-shirtar med det på. Så.

Jag är väl inte ensam om att åtminstone initialt kunna känna mig nöjd med det jag presterat, den sista versionen som jag bifogar i ett mejl till förlaget – frälsare eller bödel – och trycker på “skicka”. Manuset kan liksom inte bli bättre, intill kommatecknet.

Och så kikar man på det emellan. Hittar ett verb i fel tempus. Några naiva rader där det lyser igenom en ömkan för huvudpersonen (mig själv) som känns patetisk. En intetsägande dikt helt utan gestaltning. Tvivlet. Självföraktet.

Men man sansar sig och tänker att hur illa kan det vara och ber att hon funderar lite extra på titel och på kronologin, som inte alls är någon kronologi. Förstår man? Behöver man förstå? Det får hon gärna titta på. Och hur snygg är titeln – Stillna. Jag tycker ju om den, men fungerar den? Finns det något annat den kan heta?

Och så väntar man. Och för att inte tänka alltför mycket på de där tishorna, letar man upp mejlet som sade att man var bra. Att de ville ge ut. “Välskriven och personlig med välavgränsat tema. Stark.” Jojomensan. Tryck det på en t-shirt, vettja! 

Och imorgon tror jag bestämt att till och med Sara firar!

Det här inlägget postades i Debut, Hanna Nordlander och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om väntan och tvivel och vad en egentligen borde trycka på en t-shirt

  1. BirgittaG skriver:

    Din prosa här är jättehärlig i alla fall! Alltid kul att läsa dina inlägg! 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s