Idéer, idéer, idéer – må brunnen aldrig sina

Att stå i en bokhandel eller i ett bibliotek och läsa baksidor är oerhört tillfredställande. Som en tyst trailer spelar de där få meningarna upp en möjlig historia för ditt inre. Ibland blir historien väldigt tydlig, men inte sällan står jag där och funderar:

Hur tusan ska hen få ihop det här?

Det verkar omöjligt. Byggstenar tycks saknas för att strukturen ska hålla hela vägen och ändå … ändå blir det ofta så oerhört bra. Jag slutar aldrig att fascineras över folks förmåga att komma på historier att berätta. Visst finns det genrer och saker som snuddar vid eller rentutav följer tidigare etablerade stigar fram, men där det räknas är det otrampad mark. När jag en gång i tiden bestämde mig för att jag skulle börja skriva böcker fick jag kämpa ur mig det här. Jag hade inga karaktärer som vrålade inombords och krävde att få kliva ut i ljuset. Där fanns ingen stig alls att följa, bara en igenvuxen skog som krävde att jag röjde en väg fram.

Jag ska inte dra den här metaforen för långt, men jag kan väl ändå få konstatera att jag snubblade rejält på vägen fram och väl vid målet var jag så mörbultad att jag inte skrev igen på länge. Men så kom den där föräldraledigheten och jag hade plötsligt elva månader där jag visste att jag i två, tre timmar om dagen, skulle ha noll och inget att göra. Jag ville inte slösa bort detta framför tv:n, så jag gjorde en professor Baltazar och när jag funderat klart hade jag en början och ett slut. Det fick duga och det visade sig duga rätt bra.

Inte till den grad att jag fick ett kontrakt, men jag skrev åtminstone ett manus som lockade till läsning och som ett par förlag berömde i sina refuseringar. Hur jag kom på den historien? Det har med Kalle och Hobbe att göra, så mycket kan jag väl säga. Plötsligt (det är så skönt att få skriva till exempel Plötsligt utan att behöva tänka på att det är ett i det närmaste förbjudet slaggord) började det rinna till. Jag hade funnit min stig, (sorry).

Mitt näst senaste manus, det som nu ska bli till debuten, började växa fram under min tid som sportjournalist på Expressen. Jag hade en reportageidé där som jag tyvärr aldrig fick gehör för hos mina chefer. Det i kombination med en intervju Matt LeBlanc gjorde med Conan O’Brien blev till Nästan Friends. Det manus jag nu jobbar med, min första deckare, kom sig av en protest mot bäverjakt och det där ”mordhuset” jag inte kunde låta bli att använda. Där kan ni snacka om en karaktär som skrek på mig. Och saken är den att jag nu får idéer till nya böcker ständigt och jämt. Något någon säger sätter igång kvarnarna. Något jag läser, något jag ser på tv eller film eller … ja, egentligen vad som helst.

Om en idé håller hela vägen går inte att veta förrän jag verkligen ger den möjlighet att växa i min skalle och det har jag bara utrymme för när jag är färdigt med det jag håller på med för tillfället. Oavsett vilket är jag glad att de finns där för de har inte alltid gjort det och jag vill inte ta dessa för givet. Jag kan bara hoppas att den brunnen aldrig sinar så att mina baksidor i många år framöver kan få folk att spela upp den där inre trailern och ställa sig frågan:

Hur tusan ska han få ihop det här?

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Författarliv, Nästan Friends och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Idéer, idéer, idéer – må brunnen aldrig sina

  1. Vilket romanbygge är du mest imponerad av?

    • Daniel Sjöberg skriver:

      Oj, det vet jag inte om jag har något givet svar på. På sätt och vis är jag nog mest imponerad av böcker som egentligen inte tillhör den genre jag läser särskilt mycket, det vill säga fantasy. Alltså där man måste skapa helt nya världar, hitta på namn som inte finns, kanske även varelser som inte finns. Antagligen för att jag vet att jag själv aldrig skulle kunna göra det.

  2. Birk skriver:

    Var det Anders Nettelbladt som stoppade idén? Jobbade med honom på Svenska Fans, då var han hur just som helst.

    • Daniel Sjöberg skriver:

      Vem det var behöver vi inte prata om här, men jag trivdes mycket bra med att jobba med Anders, även om vi inte var överens om allting. Det var ju trots allt han som värvade mig till tidningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s