Det här med research

Min bok, som handlar om tre kvinnor under andra världskriget, har funnits ute i en månad ungefär, och en mycket vanlig kommentar jag får är ”Du måste ha gjort jättemycket research.” Svaret är naturligtvis ja, det har jag gjort, och jag ska snart komma in på vad, hur och var jag har gjort den. Känsliga läsare varnas redan nu för ett långt inlägg. Men först ska jag bara göra en reflektion. Visst är det väl så att alla som skriver måste göra research, oavsett vad man skriver om? Vem vet till exempel allt om polisarbete om man skriver en kriminalroman eller psykisk sjukdom om man skriver om någon som kämpar med det?

Men tillbaka till researchen kring min roman. Det svåra är ju inte att veta när andra världskriget bröt ut eller varför, eller när det slutade och hur många som hade dött då. Det som har drivit mig i mitt skrivande är hur människorna – de vanliga, små, alldagliga människorna – hade det. Inte bara vad som hände, men också vad de åt, hur de klädde sig och hur de talade. Vad roade de sig med? Hur såg miljöerna ut? Vad lyssnade de på för musik? Mycket är lätt att ta reda på. När infördes ransonering för smör och kaffe, när upphävdes det igen, vad kostade en chokladask, vilket år var låten In the mood mest populär, vilket cigarettmärke var vanligast att röka och vad tjänade egentligen en sekreterare om året? (Allt detta är exempel på vad jag har fått gräva fram inför skrivandet av Klar himmel.) Google måste vara den moderna författarens bästa vän. Bara ett knapptryck bort och jag är i en värld av 1940-talshattar, skisser av brittiska flygfält, ser journalfilmer om hur man gör en korrekt salut inom RAF, hittar flygvapenblå yllerockar på E-bay och kan räkna antalet mässingsknappar på dem, lär mig allt om frisyren victory rolls och läser recept på kristidsmarmelad med morötter och ytterst lite socker. (Också autentiska sökningar från min research.)

Det som är svårare att ta reda på är hur dessa människor tänkte, vad de gjorde eller inte gjorde, hur kriget påverkade det deras vardag. Här kommer böcker och arkiv in och givetvis att prata med personer som var med då. Om min farmor och farfar hade levt skulle jag ha frågat dem mer om hur det var, nu har jag fått gå på vad jag minns av deras berättelser istället. Min bok utspelar sig till stor del i England och BBC har ett fantastiskt arkiv online med brittiska ”ögonvittnesberättelser” från kriget. Det har jag utnyttjat till flera detaljer, som till exempel rutinen för hur det gick till i början av flyglottautbildningen eller hur röken efter en bombning såg ut och luktade. Sedan har jag slukat mängder med böcker, både skönlitterära och rena faktaböcker. Jag har särskilt försökt att läsa böcker från tiden för att fånga rätt stämning, tonläge och dåtida uppfattning – det är ju inte alltid vi ser saker och ting på samma sätt nu som då.

Men allt går naturligtvis inte att fånga bakom en dator. Man måste ut i verkligheten. I somras trampade jag omkring på Bletchley Park i Buckinghamshire för att insupa atmosfären i en militär anläggning från andra världskriget. Min huvudperson Léonie jobbar inte inom underrättelsetjänsten men den miljön hon befinner sig i är ändå väldigt lik den på Bletchley Park. Jag lät väggarna på hennes flygbas få samma färg som korridorerna på Bletchley Parks berömda ”huts” där Enigmakoden knäcktes. Vi åkte på vindlande småvägar som kantades av häckar och jag såg framför mig stället där hon kommer susande nerför en backe och inte kan bromsa utan kör omkull på sin cykel. Fram till dess hade jag skrivit att hon ”landade i diket” men det ändrade jag snabbt till ”i en häck” efter den upplevelsen.

Här i Sverige har jag besökt olika museum, bland annat Flygvapenmuseum på Malmslätt utanför Linköping. Där har de en replika av det flygplan som huvudpersonen Karins fästman Gustaf flyger, ett Caproni 313 eller som det i Sverige hette, S 16. De var så dåliga och störtade så ofta att de gick under namnet ”Flygande likkistor” – och det är också anledningen till att det står en replika på museet och inte ett äkta plan. Alla är skrotade för länge sedan, inte ett enda finns kvar! Trots uppmaningen att det är förbjudet att röra planen måste jag erkänna att jag faktiskt tummade på plåten på flygplansskrovet och gjorde reflektionen att den bara var lika tjock som en vaxduk – något som jag låter karaktären Sofia säga i början av boken.

Okej. Så nu förstår du att jag har googlat som en galning, läst åtskilliga hyllmeter med litteratur och traskat runt på museum och i verkliga miljöer för att få till den rätta känslan. Har jag då varit historiskt korrekt överallt? Nej. Det har funnits många saker som jag inte har haft möjlighet att kolla. Mitt motto har varit att om jag har invaggat läsaren att tro att jag vet vad jag skriver om i nio fall av tio, kan jag ljuga den tionde gången. Det kallas konstnärlig frihet och så länge jag ljuger inom rimliga ramar så kanske det inte märks?

Jag ska avslöja några ställen där jag inte har torrt på fötterna:

Det störtade inga allierade plan i svenska fjällen så sent som våren 1945 – men åtskilliga personer ur engelska, brittiska och tyska flygplansbesättningar togs om hand tidigare under kriget och internerades. Jag tror inte heller att den svenska säkerhetspolisen skulle ha hållit kvar en person hos sig i en månad utan att meddela närstående om detta – men jag är inte säker. Hur det egentligen gick till när en flyglotta blev avskedad på grund av att hon var gravid har jag heller ingen aning om.

Det här inlägget postades i Klar himmel, Kristin Fägerskjöld, Miljöbeskrivningar, research. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s