Ta plats!

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Jag var blyg som barn. Bland människor jag inte kände var jag tystlåten, jag iakttog mer än jag pratade och i stojiga klassrum fokuserade jag på mitt. Under min uppväxt har jag nog inte suttit på ett enda kvartssamtal/utvecklingssamtal utan att ha fått höra:

Jo, det går så bra så. Men det vore bra om du kunde ta lite mer plats.

Vad som vore så bra med det fick jag aldrig klart för mig, och än idag vet jag faktiskt inte. Ett argument som ibland används vid sådana uppmaningar (som jag vet att jag inte är ensam om att ha fått), är att du har ju säkert mycket att bidra med! Våga prata lite mer så tillför du saker till klassen!

Där tog de välmenande råden slut. Inga tips på hur jag skulle gå tillväga för att våga, inga talövningar eller retoriklektioner eller gruppindelningar för att stötta oss tystlåtna. Bara prata mer! Som lärare bär jag med mig de erfarenheterna, och jag har aldrig uppmanat en elev att ”ta mer plats”. Alla elever tar plats, på sitt sätt, och man måste inte vara den som gapar högst. En del elever pratar gärna, många är dessutom väldigt bra på det, medan andra hellre iakttar och lyssnar. Vissa hörs inte så mycket i klassrummet, men lämnar in briljanta texter eller uppmärksammar den där klasskamraten som hamnat utanför. Bidrar de inte? Jo, självklart gör de det.

Nuförtiden tror jag också att skolan har blivit mycket bättre på att jobba med retorik och faktiskt lära ut det. På gymnasiet ingår muntliga framföranden i varje svenskkurs (och flera andra kurser). Som lärare har vi ansvar för att få eleverna att känna sig så trygga som möjligt, genom exempelvis träning, avväpnande övningar, mindre grupper och så vidare. Men min upplevelse är också att eleverna är vana vid att jobba med tal, även från grundskolan. Min yngste son (fyra år) har fått träna på att stå framme och berätta saga på samlingen på förskolan. Jättebra, tycker jag!

Under min antagningsprocess fick jag frågan om hur jag ställer mig till att tala inför folk. Inte för att jag tror att det var avgörande för huruvida jag skulle erbjudas ett avtal eller inte, men för att det var relevant för förlaget att veta. Idag är många författare väldigt synliga på framträdanden, signeringar, intervjuer och så vidare. ”Men du är ju lärare, så det går säkert bra?” Ja, sade jag, det ska nog inte vara några problem.

Faktum är att min blyghet är så gott som borta. Hur det gick till vet jag faktiskt inte. Att det inte var utvecklingssamtalen i skolan som hjälpte mig, vet jag med säkerhet. Kanske har det gjort skillnad att jag har haft vänner som varit betydligt mer framåt. Hur som helst kändes det inte skrämmande att få frågan från förlaget. De har ju rätt i att jag ofta står i ett klassrum fullt av elever och håller låda.

Igår gjorde jag en intervju med Lärarnas Tidning. Det var väldigt avslappnat och inte skrämmande på något sätt, utan enbart trevligt. Idag ska jag till Örebro, där Akademibokhandeln anordnar Feelgoodkväll med mig och Jenny Fagerlund som gäster. Jag får återkomma nästa vecka med en rapport kring det, men jag försöker att ställa in mig på att det inte kommer att vara riktigt som att tala inför en av mina klasser. På jobbet känner jag mina elever väl och vet ungefär vad som väntar. Men jag kan också tänka mig att publiken imorgon kommer att vara mer lättflirtad. De kommer ju dit av egen fri vilja och med ett intresse för det vi ska prata om. Har jag riktig tur slipper jag till och med avbryta mig mitt i en utläggning för att gasta ”nej, du får inte gå på toaletten mitt under genomgången!” eller ”lägg undan mobiltelefonen!”.

Samtidigt som jag sitter på tåget till Örebro, ska min man på utvecklingssamtal med dottern. Jag hoppas innerligt att hon slipper höra den uttjatade uppmaningen som borde vara förbehållen konduktörer.

 

Det här inlägget postades i Debut, Författarframträdanden, Sara Molin, Som en öppen bok. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ta plats!

  1. Känner verkligen igen mig! ”Lite tyst” var ett omdöme som återkom men ingenting om hur jag ska göra för att ha möjlighet att säga något, eller hur skolan jobbar för att stötta mig. Än idag kan jag fundera på varför det är så ”fel” att vara introvert? Om jag sitter vid en middag med folk jag inte känner, varför måste jag prata och fråga saker hela tiden? Om jag sitter tyst en stund behöver det inte betyda att jag har tråkigt eller är utanför, jag kanske bara mår bra i det?
    Med det sagt har jag många gånger fantiserat om att få föreläsa om min bok (som ju inte finns än) och mitt skrivande, och blir alldeles full av glädje och energi. Jag kan ju det (alltså MIN process och MIN bok) bättre än alla andra så då är det lugnt ☺️
    Ser fram emot att läsa din bok och hoppas få se dig på scen någon gång framöver 😍

    • Sara Molin skriver:

      Jag håller helt med dig. Det måste få vara okej att vara olika, och introverta/tystlåtna/blyga borde få slippa höra ständiga uppmaningar att förändra sin personlighet och ”ta för sig mer” eller ”prata mer” rent allmänt. Men visst ska skolan också ge alla elever verktyg och träning för att kunna ta sig an de talsituationer som kan komma. För som du säger är det ju något helt annat att prata om något som känns bekvämt och tryggt, än att sitta och behöva komma på samtalsämnen i ett sammanhang där man är mer osäker.
      Tack Stina, jag hoppas du gillar – och jag ser fram emot att få läsa något av dig framöver! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s