Hemstaden

För någon vecka sedan skrev jag om mitt flyttkaos och på vissa sätt är jag fortfarande i det kaoset. Den här flytten är en väldigt utdragen process eftersom jag var tvungen att flytta från min gamla lägenhet en månad innan jag får tillgång till den nya lägenheten. Hittills i februari har jag och en resväska flyttat mellan vänner, vilket har varit väldigt trevligt och mysigt om inte alltid så produktivt. Nu är jag hemma hos mina föräldrar och ska fokusera på mina redaktionella uppdrag men förhoppningsvis även få in lite skrivande.

Att återvända.

Att återvända till staden man växte upp i kan framkalla många känslor och minnen, eventuellt svåra och traumatiska sådana. Det kan även ge inspiration till skrivande. Jag går förbi min gamla skola och det är nästan som om en film börjar spelas upp framför ögonen, av personerna jag kände och allt jag upplevde och gjorde. Alla förändringar inom mig under uppväxten som nästan tycks vara fysiskt utplacerade i staden. Gamla spöken som vaknar till liv och kanske river upp en del förträngda sår. Eller påminner om en tid av barndomens charm. Det kan både vara jobbigt och roligt att minnas och på ett sätt återuppleva dem.

Att tänka tillbaka. Vissa gånger kanske det är så jobbigt att man inte orkar. Många har ett svårt förhållande till sin uppväxt, sin barndom och tonårstid och allt vad det innebär. Vissa har brutna eller skavande relationer med sin familj. Även det kan inspirera till skrivande, om man orkar öppna upp den lådan. Vilket, vill jag understryka, inte är något måste.

Man måste inte orka och att orka handlar inte om att man är stark eller svag. Leder öppnandet av lådan med minnen till att man mår sämre så är det nog inte värt det. Bara för att något kan vara bra för ens skrivande betyder det inte alltid att det är bra för ens mentala hälsa. Vill man och orkar man däremot öppna lådan kan inspirationen vara oändlig. För mig personligen kan jag inspireras till att skriva flera sidor av text nästan bara av att andas in luften här. Av att se en gammal byggnad, gå längs en gata eller gå in i en mataffär.

Nu när jag är ”hemma” kommer jag, förutom att jobba och gosa med min katt, att ta promenader i skogen (gäller att passa på när jag annars bor i centrala Stockholm) och många minnen kommer säkert göra sig påminda. Även bland träden. Minnena som triggas igång just där är för det mesta inte minnen av något speciellt som fysiskt hänt längs stigen utan minnen av tankar som jag tänkt när jag promenerat där som yngre. Det är fascinerande vad man kan minnas.

Jag tror inte jag kommer hitta inspiration till erotiken av minnesbilderna och minnestankarna, men istället till annat jag skriver på för mig själv. Till dikter och texter om uppväxten, definitivt. Det finns något viktigt i att återvända, att minnas. Och något terapeutiskt i att skriva ner minnen, att låta både sorg och lycka ta form och sedan kanske bli till fiktion. I alla fall för mig.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s