Throwback torsdag – om frisyrer och att ömsa liv

Det var december 2014. Min mamma hade precis dött och jag ägnade dagarna och nätterna åt att oroa mig för min pappa, försöka sköta jobbet och planera begravningen. Min mosters canceroperation låg där och gnagde i tankarna också. Jag kände mig väldigt lite som en författare och hade ingen tanke på novellen jag hade skickat in till Tidningen Skrivas tävling. 

Men så kom det ett mejl. Från chefredaktören på Skriva. 

Då som nu var det svårt att känna bara glädje. Mer rädsla. Men stolthet ändå, att några personer, som typ Jonas Karlsson och Johan Hilton tyckte att jag var bra, att min novell var något att ha. Hilton hade förresten läst mina noveller tidigare, eftersom vi gick i gymnasiet ihop och han opponerade på mitt specialarbete som bestod av just noveller. Det var lite friare då. Och jag minns att han sa att det var riktigt bra. Fast med intonationen av att de var överraskande bra. Ögonbrynen höjda, förväntningarna låga, vilket, typiskt mig, var vad jag tog fasta på. 

Men nu skrev Per Adolfsson till mig och gratulerade och att jag kommit på sjätte plats och att de skulle vilja publicera och att det skulle komma ett bokpaket i pris. 

Och vi skulle fira och skåla på festen som skulle vara, men istället hamnade jag på akuten med pappa en hel dag. Och en hel kväll och halva natten. Det var liksom ingenting som handlade om mig under den perioden. Bara pappa. Det där skriver jag om i diktsviten, hur man inte orkar, men gör ändå. Behöver man åka med ambulans till akuten med en förälder, så är det bara det. Inte hinna med sin egen sorg, eller glädje för den delen. 

Hursomhelst, novellen hette Chestnut och handlade om en kvinna som sitter på salongen och ser sitt gamla hår och sitt gamla liv försvinna. Att färga håret kastanjerött är inte bara att färga håret kastanjerött. Alla kvinnor som färgar håret rött går igenom något. Och visst är det ytligt, men att byta frisyr kan vara en symbolisk del av att ta sig igenom det. Man vill bli någon ny, ömsa skinn, ömsa liv och det ska synas. Så skratta inte åt en tant som färgar håret kärringrött. 

På våren, sen när pappa också hade dött, klippte jag håret kort.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s