Gästbloggare: Susanne Schemper

Susanne med sin nyutkomna psykologiska spänningsroman Ta min själ.

“No story lives…

… unless someone wants to listen.”

Det är inte mina kloka ord. Det är J.K Rowling som uttrycker sig så bra.

När jag och familjen besökte Harry Potter studios i London för många år sedan läste jag citatet för första gången. Och det fastnade. Kanske för att det i samma veva var då jag bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar. Jag visste inte riktigt hur då. Visste inte heller att jag faktiskt skulle bli publicerad en dag. Men någonstans kände jag att jag var redo att dela mina berättelser. Att det var dags för dem att få liv.

Det var 2014. Innan publicering av något slag. Och nu då? Hur tänker jag nu, när jag nyligen släppt min tredje spänningsroman?

Jo, nu förstår jag verkligen de där orden. Betydelsen. För det är i precis samma ögonblick som den första läsaren börjar läsa, eller lyssna, som berättelsen får liv. Det är då karaktärerna vaknar, det är då de bilder jag sett framför mig under skrivprocessen tar form hos någon annan.

Under väldigt lång tid är det, som ni vet, bara författaren och manuset. Ingen annan. Och under hela den tiden har man absolut ingen som helst aning om det man skriver kommer att gå hem hos läsaren. Man vet kanske inte ens om det kommer att finnas en läsare, för det är inte en självklarhet att bli utgiven. Längtan finns efter att dela med sig, att se berättelsen få liv. Men så kommer plötsligt den där dagen då allt är klart! Det finns ett resultat. Som ska läsas. Lyssnas på. Tyckas till om. Och då blir det plötsligt skitläskigt. Det där med att berättelsen ska få liv känns som värsta misstaget. Bättre att trycka ner manuset i den digitala byrålådan igen. För nu ska den där berättelsen bedömas, värderas och klämmas på. Tufft är det. När någon skriver ”vilken skit” i en kommentar på Storytel gäller det att andas med magen. Komma ihåg att det är en persons åsikt. Men det känns faktiskt ändå. Alla triljoners timmars arbete reducerat till ”vilken skit”…

Ska du alldeles strax debutera?

Då kommer mitt råd till dig nu. När den där mindre positiva kommentaren (jag pratar inte om konstruktiv kritik, det är något annat) dyker upp, försök då att istället fokusera på den fina återkopplingen. Den som får hjärtat att skutta, magen att kittla och stoltheten att jäsa som en pizzadeg.

Det är en bedrift att skriva en bok. Det är en ännu större bedrift att bli utgiven. Och skäms inte när du delar inlägg som lyfter fram din prestation. Och hamnar du på en topplista – ja, berätta det då för hela världen. För den krassa verkligheten är också att det är en kortvarig lycka. Nya böcker släpps varje dag. Snart är du kanske historia. Gläds åt alla framgångar, varje dag, så länge du kan. Tänk att du har vunnit Mello! Nobelpris! Gotta dig och njut. Because you’re worth it!

Och låt J.K Rowlings ord sjunka in. För nu när du har släppt en bok. Ja, då lever din berättelse genom andras upplevelse av din text. Och det – det är häftigt!

Följ Susanne här:
Facebook: Susanne Schemper – SkrivLiv
Instagram: skrivlivsschemper

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s