Skiten under stövlarna

Just nu kämpar jag i uppförsbacke. Min redaktör har just meddelat att hon ligger lite efter i sitt schema och jag inte kan få feedback på min andra roman förrän om en dryg månad. Det ger mig tid att skriva på andra projekt, men jag känner mig så usel och Worddokumentet utökas med väldigt få ord i en mycket långsam takt. Ni vet. Jag vet att ni vet, för jag tror att vi som skriver är mästare på att tycka att vi inte är mer värda än skiten under våra stövlar.

Jag gjorde också en tabbe nyss. Förlorade 7000 ord i mitt manus till tredje romanen. Kanske inte så mycket, tänker ni. Apmycket, tänker jag, för ju mer jag tittar på texten inser jag att det var insprängda rättningar överallt och finurlig ”foreshadowing” som jag tappat. Inte 7000 ord i ett stycke. Det här bidrar inte direkt med någon positiv känsla kring att skriva och jag ser en oändlig backe framför mig – och den går inte utför.

Man kan lära sig av allt. Jag har tyckt att jag skött min backup ordentligt men nu är jag ännu mer nojig och sparar, sparar, sparar. Inte för att jag som sagt gör några stora framsteg i min text men nu vågar jag knappt lämna datorn utan att ha tryckt på Ctrl +S.

”Du behöver kanske en skrivpaus”, sa en väninna till mig. ”Du har ju trots allt skrivit två böcker på två år.”

(Jag svarade inte det jag tänkte: ”Jag vill ha skrivit tre böcker på tre år.”)

Hon kanske har rätt. (Förmodligen har hon det. Korrigering: stryk ordet ”kanske”.) Borde jag bara ge allt lite tid? Jag är dålig på det, att ha tålamod. Om jag inte missminner mig hade jag en exakt likadan fas förra våren när jag också var mitt i skapandet av roman två. Kanske är jag bara dålig på att hantera den här situationen, när jag kommit en bra bit på väg men det fortfarande är så mycket kvar att jag inte ser upploppet.

Tur att jag är lika envis som jag är otålig. Jag kommer inte ge upp. Eventuellt bara ta en liten paus. Dra på mig mina älskade olivgröna Le Chameau-stövlar och ta med mig labradortjejerna på en långpromenad i geggan. Se till att leran inte håller sig till sulorna utan går över fotknölarna. Det är trots allt ute i skogen jag brukar få de bästa idéerna till hur jag ska gå vidare med texten.

Det här inlägget postades i Kristin Fägerskjöld, skrivkramp, Svarta vingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s