Det var ju inte så farligt

Så kom det då tillbaka. Mitt manus. Det arbete som påbörjades för en evighet sedan går in i någon slags lång slutspurt. Jag ska erkänna att jag var lite nervös när jag öppnade upp det. Nej, det där är inte helt sant. Jag var livrädd. Tänk om det skulle vara fullt med kommentarer och missar jag själv inte noterat. Tänk om de kommit fram till att massor måste skrivas om. Att det egentligen inte duger. Jag visste givetvis att det inte skulle vara på det viset då jag använt mig av en professionell redaktör som gått igenom manuset i ett par vändor innan det ens skickades in, men vad hjärnan vet är inte alltid samma sak som det hjärtat vet. Pulsen hamrade med andra ord när jag väl satte mig ner under onsdagskvällen. Manuset hade kommit några dagar tidigare, men dels har jag haft fullt upp, dels har jag medvetet skjutit lite på det just eftersom jag var så orolig. Jag ville vara säker på att jag hade tid med min ångest om det var så att den skulle blomma.

Nu känns det bättre. Åh, vi är långt ifrån färdiga. Vi har bara hunnit med prologen och inledningen på boken och jag misstänker att vi dessutom kommer återvända dit då vi hade en del frågetecken. Många dagar återstår, men att arbetet har inletts skänker ro. Jag är dock glad att en redaktör redan gått igenom manuset. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle sett ut annars.

Faktum är att när jag fick tillbaka det från Caroline Grimwalker, som jag anlitade som redaktör, var det fullt av kommentarer. Ett par tusen faktiskt. Nu vill jag inte avskräcka eventuella läsare. Det var inte så att det var uselt skrivet. Nej, det var tekniska misstag till 90 procent och resten handlade mer om slarvfel och stavfel än att saker behövde skrivas om, ett men när det ska stå män, ett enda istället för ända eller tvärtom, ja ni fattar. Och så de där tekniska missarna. Indrag, till exempel. Sååååå många indrag.

Fortfarande återstår som sagt en hel del arbete, men mycket handlar ändå om finputsning och att jag nu får ytterligare ett proffs som läser min berättelse får hjärtat och hjärnan att må riktigt bra. Förstå vilken ynnest det är och om det här inte blir en bra bok till slut så är det sannerligen bara mitt fel, med tanke på all hjälp jag får och har fått.

Nu känner jag mest att jag bara vill fortsätta arbetet och ta mig närmare målet. Resan har ändå pågått sedan jag satte händerna mot tangentbordet någon gång den där hösten 2017, men även om det är en slutspurt som inleds är den som sagt lång. Det är som de sista fyra komma två milen på en ultramara och det är trots allt en hel mara. Det återstår fortfarande mer jobb än de flesta lägger något på något enstaka projekt, helt enkelt. Samtidigt ser jag en färgskiftning långt där borta. Kan det vara ljuset i tunneln?

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s