I väntan på dynghögen

zsfuzzg

Att skriva böcker är att vänta, som Daniel så klokt uttryckte det. För ett par veckor sedan skickade jag in mitt nya manus till förläggaren, och nu väntar jag. Jag har saker att göra under tiden, så jag sitter i och för sig inte sysslolös. Vissa scener ska byta miljö till exempel, det vet jag redan nu. Jag skulle också kunna skriva ut alltihop och läsa igenom det. Men än så länge inväntar jag förläggarresponsen, för den kommer givetvis att ha stor betydelse när jag ska dra igång redigeringen.

Jämfört med förra gången, när jag kastade ut mitt första manus till en rad manushögar utan att veta om någon skulle ta emot det eller se åt det, har jag ett guldläge nu. Jag påminner mig själv om det. Jag har en förläggare som har läst början av manuset (och synopsis) och gillat det. Tanken är att manuset ska ges ut, inom en hyfsat överskådlig framtid till och med. Tänk om jag hade vetat det när jag slogs mot standardrefuseringar, väntan, tystnad och hopplöshet!

Men det är ändå nervöst att vänta, främst för att manuset är så fasansfullt ofärdigt. The first draft of anything is shit, lär Ernest Hemingway ha sagt, och oavsett om orden kommer från honom eller inte ligger det mycket i dem. Och i det här fallet stämmer det mer än någonsin – jag har skickat iväg ett första utkast, och i mångt och mycket är det att likna vid en hög med dynga.

De dramaturgiska kurvorna är intrasslade i varandra, karaktärerna utvecklas märkligt, miljöerna är platta kulisser och gestaltningen kusligt frånvarande. Det sista kapitlet – av vilket man väl ändå ska kunna förvänta sig något slags stämning – är bara en sammansättning av ord som jag krystade ur mig med ren viljestyrka. Här följer ett litet utdrag, fritt ur minnet:

Jag sätter mig i soffan. Billy leker. Det är flera andra i rummet. Vi sitter bredvid varandra. Jag tittar på när barnen leker. Kanske är det grannbarn. (OBS IN MED MER STÄMNING OCH MILJÖ)

Wow! Vilken upplösning! Så vackert hopknutna trådar! Om feelgoodromaner brukar man säga att de gärna ska lämna läsaren med en känsla av hopp, men min avslutning kan inte riktigt passera som hoppfull och upplyftande, som ni märker. Återstår att se om det lämnar förläggaren med en känsla av hopp om att jag kommer kunna fixa till det.

Det här inlägget postades i Debut, Sara Molin, Som en öppen bok. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I väntan på dynghögen

  1. Härligt att det där med väntan aldrig verkar ta slut 😅 Men det låter ändå underbart att ha en förläggare som läser ens första ”skitiga” utkast 🙌

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s