Sängkammarrufs och kalsongjobb

Jag tänkte att jag inte ens skulle nämna ordet corona i mina inlägg. Men plötsligt påverkar det hela min vardag. Caféer och restauranger som jag brukar hänga på ber om hjälp och jag hjälper till så gott jag kan – går på puben och stödäter på restaturangen närmast jobbet. Mina 70-pluspolare håller sig hemma från poesimöten och bokcirklar. Mina elever får inte komma till skolan. Jag tvingas köpa stenhårt wc-papper eftersom det är det enda mina medmänniskor lämnat kvar i butiken. Grannen har antagligen corona. 

Än så länge får jag åtminstone gå till jobbet. Flockimmuniteten som det populärt talas om kan eventuellt komma från lärarna inom kort, så ni kan tacka oss sedan. På jobbet ekar klassrum och korridorer tomma, men i arbetsrummen sitter lärare och tittar på sina och sina kollegers ansikten i närbild på en skärm – fortbildning pågår. Vi ska fjärrundervisa. 

Kalsongjobba, sade någon, och menade skicket att endast ikläda överkroppen representativa persedlar, emedan underkroppen inte syns på dataskärmen, hemmajobbarens fönster mot omvärlden, eller mot andra kalsongjobbares kalsongjobbskontor. DU vet vad jag menar. Även om du inte har kameran på, så sitter du och skriver hemma i löpartajts, ingen behå och sovhår. Borstar tänderna först efter tredje koppen kaffe. Tar en raggardusch framåt eftermiddagen. Ingen ser dig och ditt sunk. Eller mig. Jag menar mig och mitt sunk. 

Min arbetsplats tar som sagt fortfarande emot mig och mina kolleger. Jag har byxor på mig när jag jobbar, riktiga byxor. Människokläder. Även om torrschampot var slut imorse, så var det ändå en viss nivå. Och närbilden på den där skärmen alltså – här krävs en ögonkräm som gör sitt jobb och helst mer än sex timmars sömn. Kolla tänderna innan man loggar in på Google Meet. Hoppas att eleverna gör detsamma.

Utan morgontoaletten, hur lätt är det inte att hemfalla åt kattfilmer och stryktvätt. Googla idéer om nya tatueringar. Se ett avsnitt till av serien (ok, jag har inte Netflix, men Digital Pedagogik har också en hel del bra, inte bara lärarbra). Men riktiga kläder, lite rollon och läppstift, och du är på andra sidan, effektiviteten själv, inte hon som bara ska kolla några objekt på Hemnet, sedan äta frukost, sedan ta tag i den där stolpiga scenen eller den trassliga meningen i manuset, men fastnar på någon sajt om vad det kostar att gräva avlopp. Så blir det sängkammarrufs hela dagen, inte ens överkroppsfixad.

Jag har hört det hur många gånger som helst. Och jag vet att det funkar. Klä på mig, gå iväg, ha en plan. För om jag lämnar hemmet måste jag ha byxor på mig. Ingen stryktvätt som distraherar mig. Då är det jag och texten. Och jag stöder mitt lokala café i coronatider.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s