Den påhittade världen är ett bra alternativ till den galna verkligheten

Jag nyser. Min fru vänder sig om och stirrar på mig som om jag dragit fram en pistol och skjutit i taket. Vi går till affären i jakt på blöjor (det är fortfarande tomt på hyllorna och jag kan inte låta bli att tänka att några vuxna på desperat toalettpapperjakt valt ett annat alternativ) och ett äldre par går och hostar rakt ut. De får onda ögat av alla runtomkring. Jag går till gymmet. Det är i stort sett tomt, men när jag snörvlar på grund av ansträngning känner jag mig skyldig till mord och väljer att inte möta några blickar.

Det här är en fullständigt galen tid. Just när jag skriver det här hör jag min son hosta från sitt rum där han leker för sig själv (tack gode leksaksgud för det). Han är alltså hemma från förskolan för att han hostar lite. I förra veckan höll jag honom hemma för att han var lite snorig och snörvlig. Ett snorigt, snörvligt barn. Det vill säga, alla förskolebarn någonsin. Men hemma är han för jag vill inte vara den där föräldern som struntar i alla andra och bara tänker på mig själv. Så tycks de flesta tänka förresten för när vi lämnade honom dagen innan vara det färre barn än lärare och barnskötare på plats.

Mitt i allt detta ska man försöka arbeta och dessutom skriva böcker. Det är inte helt lätt när jag gör en mental notering av varje gång jag rör mitt eget ansikte. (Ah, nu kliade jag mig vid näsroten igen) Det är ungefär som när man har halsfluss och inser hur många gånger man sväljer på ett dygn, förutom att det gör ont. Det här gör inte ont. Det här är ingenting för mig eller min familj. Det är en osynlig fiende som hotar andra, men som samtidigt stjäl små, små delar av ens liv och tvingar en att leva lite, lite mindre.

Det är ändå tur att den påhittade världen finns. Jag skrev senast att det inte existerar någon corona i den värld jag uppfunnit trots att den i övriga beståndsdelar påminner väldigt mycket om den vi lever i. Det är bara människorna (åtminstone en hel del av dem) som är påhittade. Den upptar mina tankar med samma kraft som tidigare, trots ansiktskliandet. Jag väntar på att nästa vända av redigering ska komma från förlaget och jag går och funderar på ett par scener som kommer dyka upp och som jag kanske vill skriva om. Det är en bra distraktion och jag kan starkt rekommendera den.

Snart ska jag resa till platsen där den utspelar sig. Jag ska vara där i några dagar och hämta kraft och inspiration. Ta del av dofterna, känslan, ljuden och allt annat som gör en berättelse levande. Det blir en mental omstart som behövs inför det som väntar. För det här ska inte stoppa mig på något sätt. Boken ska bli så bra den någonsin kan bli och jag tänker inte lämna något åt slumpen. Mer om det nästa vecka. För nu har jag skrivit klart om virus och annat.

Så. Nu ska jag klia mig i ansiktet och gå och tvätta händerna. Ha det bra och ta hand om er.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s