Läsning enligt tallriksmodellen

zsfuzzg

Foto: Kajsa Göransson

Historisk roman, feelgoodroman, erotiska noveller, diktsvit och familjedrama – visst är det kul att så många olika typer av texter finns representerade på bloggen? För böcker är ju väldigt olika och fyller olika sorters behov. Feelgoodböcker kallas ibland ”karameller” eller ”praliner”, vilket jag tycker är ganska fint. För mig är det en bra liknelse, eftersom feelgoodböcker är det jag ofta väljer när jag går helt på lust och vill njuta av läsningen.

Men visst, liknelsen haltar en aning. Ätbara praliner och karameller förföljs inte av ursäkter på samma sätt som underhållningslitteratur gör. På sin höjd kanske man smygäter lite istället för att skryta om hur mycket choklad man har proppat i sig, men jag hör i alla fall sällan någon säga saker i stil med:

Mjo, den var väl ganska god. För att vara en pralin, alltså.

För hallå, det ÄR ju en pralin. På vilket sätt skulle den annars vara god? Men läsning av feelgood ursäktas ofta med sådana kommentar. Ganska bra, faktiskt! Ja, för att vara en sådan bok alltså. 

Återigen – det ÄR en sådan bok. Den gör inte anspråk på att vara en svårmodig betraktelse över livets meningslöshet, så det verkar lika vettigt att jämföra den med en sådan som att jämföra pralinen med en kålrot.

En annan skillnad mellan chokladpraliner och bokpraliner är att när det gäller matintag, behöver man komplettera de där pralinerna med annat. Vitaminer, protein, kolhydrater. Hur är det då med läsning? Hur skulle läsning enligt tallriksmodellen se ut? Behöver bokpralinerna balanseras upp med nobelpristagare, augustpristagare, fackböcker och biografier?

Vissa verkar tycka det. En del vill införa en litterär kanon i skolan (och där tvivlar jag på att moderna feelgoodromaner skulle få ta plats). Det kanske kan finnas vettiga argument för ett sådant förslag, men problemet är att föreställningen om att en redan spikad tallriksmodell behövs hänger kvar långt efter att man har tagit studenten. Vi behöver gemensamma referensramar, sägs det. Med andra ord, det är viktigt att alla läser samma sak. Nja, säger jag. Kan vi inte hitta gemensamma referensramar utan att vi alla har ”läst” Hemsöborna i skolan (jag säger ”läst”, eftersom det för många skulle betyda att de har googlat och läst sammanfattningar), är vi väl ändå ganska illa ute?

Mina barn är ganska motsträviga när det gäller en hel del mat, särskilt frukt och grönsaker (de är antagligen inte unika i det avseendet). Men vi säger åt dem att smaka. Om de får testa, smaka och bekanta sig med mer än den ordinarie födan (makaroner och korv), kanske de så småningom inser att de gillar mer än de trodde. De kan lära sig att tycka om något nytt. Men det förutsätter förstås att de har kännedom om att det finns mer än makaroner och korv att tillgå.

En liknande hållning har jag på jobbet. Jag vet att alla inte älskar broccoli. Men man kan ändå smaka! Att få kännedom om klassiska verk, och böcker som har haft och har stort inflytande på olika sätt, är en vinst i sig tycker jag. Jag fortsätter att sätta fram frukt till mina barn, för att de åtminstone ska känna till vad en kiwifrukt är. Och jag introducerar kända författarskap för mina elever, för att de ska ha ett hum om vem Kafka var, och varför man säger att man slåss mot väderkvarnar. Där finns ju också de gemensamma referensramarna, inte sant? Man kanske inte behöver ha läst hela Don Quijote för att känna att man hänger med och är en del av gemenskapen.

Om eleverna sedan lastar sina tallrikar fulla med praliner och karameller när de själva får välja, är jag mer än nöjd. Det fina med litteratur är ju att vi får skapa våra egna tallriksmodeller. Och så länge man är en läsande person, finns alltid chansen att man upptäcker nya smaker och lär sig att tycka om det man tidigare inte trodde att man kunde få i sig.

Det här inlägget postades i Debut, Sara Molin. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Läsning enligt tallriksmodellen

  1. kuggekugge skriver:

    Åh så bra inlägg!! Just så här är det. Det ena utesluter inte det andra.

    • Sara Molin skriver:

      Tack! ❤ Precis, man måste inte välja det ena eller det andra. Ofta tenderar vi att hamna i ett av två diken istället för att hålla oss på vägen. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s