Dags att väcka skrivbordsmanusen till liv

En bekant twittrade häromdagen att han lägger ner sin blogg. ”Från och med nu ska mitt skrivande ägnas åt min roman som vilar sig i form”, skrev han. Vilar sig i form. En klassisk form av träning jag ägnat mig framgångsrikt åt genom åren vid olika tillfällen. Förr eller senare kommer man alltid tillbaka till löpspåret, eller gymmet, eller fotbollsplanen eller dansgolvet eller vad det nu månde vara och detsamma gäller ju datorn. Och skrivmaskinen dessförinnan. Där ligger berättelserna och jäser. Förr eller senare får de åter liv och till slut tar man det hela vägen i mål, skickar in och sedan … ingenting. Oftast är det ju så.

Runt en promille av alla manus som skickas in blir någonsin utgivna och även om egenutgivning och hybridförlag förbättrat möjligheterna tänker jag ofta på alla dessa historier som aldrig når någonstans. Skrivbordsmanusen.

Förra året erbjöd jag den som var intresserad att få läsa romanen ”M finns bara i fantasin.” Jag skickade helt sonika ut frågan på Instagram och flera anmälde intresse. Jag mejlade iväg de 83000 orden till människor jag aldrig träffat. Sedan dess har jag inte hört något och jag gissar att det beror på att de aldrig läste. Eller möjligen att de lästes, men att de inte föll någon i smaken och så anammade man den gamla sanningen att den som inte har något snällt att säga bör inte säga något alls. Jag tror dock främst på det förstnämnda.

Tiden rinner ifrån en och det är så mycket man ska hinna så varför läsa en saga som inte var tillräckligt bra för att ges ut. Saken är den att jag tycker att den är tillräckligt bra och jag är inte ensam. Min lektör var väldigt imponerad och en redaktör på ett av de största förlagen i Sverige skrev ett långt brev där hon förklarade att de ville uppmuntra mig att fortsätta skriva, att jag behärskar det skrivna ordet väl och att på många sätt var mitt manus en gedigen roman. Ett mindre förlag bad om ett möte och redaktören tog tåget från Malmö till Stockholm för att träffa mig, men i slutändan blev det nej där också. En gedigen roman, som ingen någonsin kommer läsa.

Det kändes lite sorgligt så jag ställde frågan, skickade iväg det till främlingar och någon dag, någon gång kommer någon kanske läsa det. Någon dag, någon gång kanske jag skriver om det och får det utgivet. Vem vet?

Jag svarade min bekant: ”Ser fram emot när romanen bestämmer sig för att börja arbeta sig i form istället.” Är det en historia värd att berätta början på är det en historia värd att berätta till slutet. I slutändan kanske de enda som kommer att läsa den är en handfull redaktörer på olika förlag runtom i landet. I slutändan kanske de inte ens läser mer än några sidor, men om det aldrig blir färdigt finns det inte en chans att de ens belönas med detta. Jag är övertygad om att det ligger skrivbordsmanus i mängder som förtjänar att läsas. Vissa rentutav förtjänar att läsas av tusentals. Hundratusentals. Miljontals. Det kan vara Ditt manus.

Vilan är över. Det är dags att börja arbeta. Nu kör vi.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s