Svårigheten i att namnge sina karaktärer

I måndags skrev Kristin ett inlägg om den svåra konsten att komma på en titel, och idag tänkte jag haka på i liknande spår och skriva ett inlägg om att namnge sina karaktärer.

För att namnge en karaktär är något som jag finner otroligt svårt i mitt skrivande. Jag väntar mig att karaktärernas namn ska vara självklara, det är jag som skapar dem och jag vet vilka de är men namnen fattas. Ibland har jag en bokstav som jag tänker att namnet ska börja på och det gör det lite lättare åtminstone. Då skriver jag ”L gjorde” och så vidare i manuset tills det är klart och sen skriver jag dit namnen efteråt. Så ser det ofta ut men det blir svårt när det är många karaktärer och jag glömmer bort vem som är a, b och c … då gäller det att hitta namn i början.

Trots att jag går igenom alla namn jag kommer på tycks inget passa. Alla namn jag tänker på har en koppling till någon bekant, kompis eller familjemedlem. Någon som jag växt upp med eller har specifika minnen av och då känns det namnet ofta ”taget”. Eller så är det namnet på någon kändis eller redan existerande karaktär. Jag tittar i en almanacka men har jag ingen som helst koppling till namnet kan även det kännas fel.

Det slutar med att jag googlar och bläddrar i olika namnlistor innan jag hittar ett namn som passar någorlunda. Jag försöker att inte vara så petig när jag väljer namnen men jag vill att det ska passa till karaktären och jag blir sällan helt nöjd med mina namnval. Ibland glömmer jag bort vad karaktärerna heter, trots att jag minns allt annat. Och ibland har jag till och med lust att byta en karaktärs namn, men om novellen redan är publicerad går det såklart inte. Då får jag acceptera mitt val.

Jag kan inte riktigt förstå svårigheten för jag kan ofta se karaktären klart och tydligt framför mig som om den har ett namn, men jag kommer inte på vad det är.

Är det lika svårt att döpa sina barn?

Och känner man ibland att man skulle vilja byta … ? Förhoppningsvis inte.

Det här inlägget postades i Debut, Malin Edholm och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Svårigheten i att namnge sina karaktärer

  1. Jag hade en chef en gång som var hopplös på namn, och det besvärade honom eftersom han insåg att andra tolkade det som att han var ointresserad av personen. Så var det ju inte alls. Ditt inlägg visar just det så tydligt 🙏 Du bryr dig genuint om vilka karaktärerna ÄR, men namnet är mer en etikett som måste finnas. 🤩👍

  2. hannanordlander skriver:

    Det är sällan jag ger mina gestalter namn alls. Men i längre texter med fler personer kan det behövas. Då går jag mycket på ljudet och hur det passar ihop med personligheten. En glad sangviniker får heta saker som Titti eller Pernilla, medan melankoliska typer kan få namn som Åsa, med bakre vokaler. Om man nu ska gå efter humoralpatologin! 😉

    • Malin Edholm skriver:

      Intressant! Jag har det inte lika tydligt men fastnar ofta på en bokstav som känns rätt eller fel ;D

  3. Ann-Charlotte skriver:

    Jag börjar alltid med att döpa min huvudkaraktär, annars kan jag inte skriva … SCB:s namnlistor är flitigt använda 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s