Kostym

Dömer du också boken efter omslaget? Som du nog vet vid det här laget, är jag en sucker för yta. Älskar kläder och smink och variationen av uttryck som jag kan frammana genom rätt kombination av tantkavaj och bohemiska örhängen

Däremot tycker jag inte om det förväntade och skulle aldrig ta på mig en klassisk kostym eller pennkjol med blus. Gärna blus, men till jeans eller shorts kanske. Och kavajen, ja tack, men inte med matchande byxa. Jeansbyxor och rutig skjorta funkar inte heller, men kanske mest för att jag känner mig som en karl i det. Volanger och puffärm är mer min melodi. Men poängen: Jag vill inte bli förutsägbar, inte bli kategoriserad, inte bli dömd efter omslaget. 

Bokbranschen vet hur den ska paketera varan. Pastellfärger och titeln i skrivstil signalerar en viss genre, medan svart botten och eldsflammor signalerar en annan. Läsarens öga orienterar sig lätt i bokhandeln. Ska man se det som en tjänst för läsaren, som underlättar inköpet? Eller ska man se det som en förolämpning, att man inte förväntas kunna tänka själv? Läsaren förvandlad till en målgrupp vars mest intressanta tillgång är dess plånbok? 

Min bok har inget omslag än. Det är på gång, men jag har inte sett det. Och jag är inte säker på att min egen input var till någon större hjälp. Något abstrakt, lite vasst, föreslog jag. Kanske de där händerna som finns i dikten, men bara inte några händer som kupar sig runt ett ljus eller en fågel. Ett shabby chique-foto i krusidullig ram. Vit. Eller såna där gamla kloka händer, händer som har varit i koncentrationsläger och har något viktigt att säga dig. Svartvitt, hög kontrast. Nä, inga sådana händer. Hellre inga händer alls. 

Vi får se hur det blir. 

Jag gillar omslagen till Bukowskis pocketböcker. Svart botten, svartvitt foto på författaren i sunkig t-shirt, magen som sticker fram, cigg i handen. Kanske en öl, ett billigt hotellrum. Skrivmaskinstypsnitt och något postmodernt grafiskt inslag i pastell. Det omslaget gör sig liksom inte till. Eller gör det? Det påstår att det inte bryr sig, men kanske bryr det sig i allra högsta grad just om att ta avstånd. Som jag, kostymen jag inte vill ha, men kanske hamnar jag i ett annat fack när jag undviker den, får en annan kostym bara, en som jag tror att jag har valt själv. 

De där röda biblioteksomslagen till böckerna som de går ned i magasinet och hämtar åt mig, de som har en hel radda av läsare som satt sina avtryck i dem: en mygga, en fettfläck, ett utsmetat chokladflarn. Men omslaget, mjuknat i kanterna och den speciella lukten. Ingen retorik som riktar sig till just mig, bara författaren och titeln i mörknat guld på bokryggen, annars ingenting. 

Vi poeter håller inte på liksom. Marknadsanpassar. Når ut. Ler. Nej, poeter håller inte på; vi läser utan intonation, ger fan i att le på foto, och hoppas att åtminstone några av de 150 exemplaren som ska tryckas, säljer sig själva.

Och det är också en kostym. Hoppas att ingen dömer oss för det.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, Omslag, Stillna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s