Och där dök coronaromanen upp i skallen

Det är klart som tusan att det skulle bli så. Den bara dök upp i skallen och nu tvingas jag kämpa för att lägga den åt sidan. Vad? Coronaromanen såklart. För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur jag tror att den här pandemin kommer påverka litteraturen framöver och nu går jag runt och funderar på den där historien som alltså helt och hållet hänger ihop med allt som pågår runtomkring oss för tillfället. På gårdagens vårpromenad, årets första, men inte sista, (åh, säg att det är så) var det allt jag kunde tänka på. Med andra ord vet jag nu hur den ska börja, vad som ska hända och hur den ska sluta. Jag har till och med utvecklat tre karaktärer och ändå finns det inte en möjlighet att jag kan ägna mig åt någonting sådant nu. Jag har massor av annat att göra.

Till att börja med ska jag ägna fredagen åt att fortsätta skriva om den deckare jag nu håller på med. Jag nådde ett slags delmål i somras och i slutet av augusti gick den ut till testläsare (jag efterfrågade sådana på Instagram och det kan jag verkligen rekommendera) som återkom med oerhört positiva omdömen, men också en del förslag på sådant som kan förstärkas. Eftersom jag inte har någon brådska att bli klar med denna berättelse, det är liksom ingen idé att försöka få den utgiven innan debuten är avklarad, har jag tagit det ganska lugnt. Låtit den ligga och gosa till sig i skallen. Men idag (fredag alltså) finns det möjlighet att göra detta så nu ska jag påbörja det arbetet på allvar.

Dessutom håller jag ju på med redigeringen av debutboken och jag väntar just nu in nästa vända från förlaget. Att mitt i allt detta ge sig på ytterligare en bok vore inte rättvist mot mig själv eller de manus som måste få ligga först i kön. Jag vet att det finns gott om människor där ute som gärna skriver på tre, fyra böcker samtidigt. Det är inte jag. Det må vara full fart i berättardelen av hjärnan, men den delen som faktiskt arbetar måste ägna sig åt viss återhållsamhet.

Annars då? Tja, igår fick jag de författarfoton som min syster Signe tog på mig på platsen där en stor del av min roman utspelar sig. För drygt ett år sedan var vi på plats i Vemdalen och Signe, som studerar till fotograf, tog med sig mig och kameran och så gjorde vi slag i saken i ett förberedande syfte. Nu har jag bilder som jag kan använda när det är dags att börja skicka ut pressmeddelanden och även om vi också tagit bilder i studio kan jag inte föreställa mig att de är i närheten av att vara lika bra som de som tog där.

Det var en fin känsla att stå där, mitt i den verklighet jag valt till min historia, och jag blir glad när jag tänker på bildbylinen som kommer synas i de medier som väljer att skriva om min lilla bok.

Nu är Vemdalen snart stängt. Det blir ingen påsk i den där korsningen 2020. Det är fullständigt naturligt. Corona måste få bestämma nu så att vi kan rädda så många liv som det bara är möjligt, men den får inte bestämma över mitt skrivande.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s