Gästbloggare: Christin Ljungqvist

Vi är så glada över att flera av debutantbloggens tidigare bloggare återkommer och berättar vad som har hänt sedan sist. Christin Ljungqvist bloggade som aspirerande författare redan 2010, ett år efter bloggens födelse. Debuten Kaninhjärta kom 2012 (Gilla böcker). Idag bloggar hon om skrivandet och bjuder oss på ett smakprov ur ett pågående skrivprojekt!

8 år efter debuten

Mycket pockar på min uppmärksamhet just nu. Barn, hus och dagjobb allra minst. Jag hade redan innan min dotter föddes hört talas om svårigheterna med att kombinera barn- och bokalstrande. Och jag tänkte att kvinnor som Astrid Lindgren ändå hade klarat det, skulle jag vara sämre? Men jag kan nu ärligt säga: det är svårt. Barn och bok kräver samma slags fokus, energi och kärlek. Många gör liknelser mellan bok och barn, dessutom. Att det är som att släppa iväg sin lilla älskling ut i världen, och så är det.

Barnet vinner dock i längden, åtminstone för mig. Jag vill ge min dotter all tid jag kan – tid är hårdvaluta i barnets värld. Och då pratar jag inte om kvalitetstid utan kvantitetstid. Det är grejen! Att så ofta och så mycket som möjligt finnas där, skrota runt, leka och lyssna och visa och guida. Föräldrar jobbar helt klart 100 %. Speciellt om de har en firma vid sidan av.

Min dotter föddes 2016. Då var jag i princip klar med min fjärde bok, Vita Tigern. Boken redigerades mellan amning och vaggning och släpptes 2017. Jag var iväg på Swecon och Multicon – jag engagerade mig ordentligt i Vita Tigern. Trots att jag var rätt trött vid det laget. Men sen tog det stopp. Jag märkte att det blev svårare och svårare att dels finna ro till att skriva, dels finna tid. Skrivandet hänger så hårt samman med frihet för mig. Det är rentav så att jag skriver som allra bäst när jag ”egentligen inte får”. Som när jag är förkyld och borde vila. Eller när maten är klar, kom nu för sjutton gubbar!

Ändå målade jag upp grandiosa planer om en vuxenthriller med skräckinfluenser efter Vita Tigern. Jag skulle ut i vuxenvärlden! Det var helt klart en prestige hos mig. Och jag gav det ett ordentligt försök (jag är cirka en fjärdedel in i ett ganska tjockt manus), fick fatt i betaläsare och skickade några sidor till min förläggare. Men nånstans där såg jag mig besegrad. För jag behövde få avsluta grejer. Påbörja, skriva och avsluta. Och slutet på vuxenboken låg evighetslångt fram.

Kanske dags att skriva för barn, tänkte jag. En läsekrets som kan skapa mirakel. Jag kunde dessutom använda min dotter som musa. Hon har ju samma fantasi som jag en gång hade, när världen inte var kartlagd än och allt kunde hända.

Så jag gav mig hän åt min barnsligaste fantasi. Inte för att sci fi och fantastik är barnsligt! Utan en dröm från min barndom, en fascination som fortfarande sitter i. Där småfolk tittar fram ur husens mörka vrår och rymdens makalösa konstellationer liknar det vi ser i mikroskop. Och vad det kan betyda. Nåt filosofiskt och existentiellt, om ni frågar mig. Jag påbörjade två olika manus för 9 + (utan övre läsgräns! Något jag i ärlighetens namn tycker vi författare aktivt ska jobba bort), ett med nordisk mytologi som tema och ett jag kallar för ”rymdsagan”.

Rymdsagan drog hårdast. Jag hittade en illustratör i Stockholm, som jag senare också träffade, och jag skrev manus medan hon ritade. Och det blev bra! Ett första fint försök! Dock hade min förläggare alldeles för många invändningar. Hon tyckte bland annat att texten var svårläst och rörig. Så rörig att hon inte ge mig något förslag på omarbetning utan att det skulle krävas alldeles för stora kompromisser. Min förläggare har ett skarpt öga. Hon och jag jobbade fram Kaninhjärta, och det var det bästa samarbetet jag haft hittills! Alltså blev det tvärstopp. Jag tog det med ro, så som jag mognat till att göra (som nybliven författare var jag sjukt driven och rastlös!). Manuset fick vila ett tag för att kanske plockas upp igen senare. Jag fortsatte skriva om älvor och skogsrår. Därtill skrev jag ett spänningsmanus på rim i stil med Gruffalon för 3+. Detta manus är inlämnat till förlag redan. Håll tummarna!

Några dagar efter refuseringen nämnde jag på Instagram att jag lagt ner rymdsagan. Jag berättade om det jag skrev på nu och var nöjd med mitt beslut. Men det var inte mina följare. Flera hörde av sig och skrev att jag inte fick ge upp. De gav mig pepp, tips och råd, tankar kring hur jag kunde tänka. Jag har aldrig fått så starka reaktioner på ett nedlagt manus förut. Och som den människa jag är tog jag reaktionerna som starka tecken på att fortsätta.

Så nu jobbar jag om rymdsagan. Byter perspektiv från tredje person till första, byter tempus och startpunkt i storyn. Stryker karaktärer och många, långa sjok med text. Jag har dödat många darlings under min skrivkarriär. Om det är nåt jag har lärt mig så är det: gör allt för ditt manus. Fuska inte. Följ vad som känns rätt, även om det betyder att radera. Vi får se vad förlaget säger den här gången.

Som avslutning tänkte jag bjussa på det allra första, oredigerade, oantagna kapitlet i rymdsagan om Sally Andersson. Jag hoppas att ni en dag ska få läsa den i sin helhet, fullstoppad med helt fantastiska illustrationer. För det är också en av mina barnsliga drömmar: att få en bok illustrerad.

Jag satt ute på trappan. Det var kväll och ganska kallt. Skogen runt huset syntes inte längre, bara stjärnorna över oss. Miljoners miljoner skimrande stjärnor, så klara att de kändes närmare än vanligt. Jag höll stjärnkikaren mot gasmaskens glasögon och försökte fixa skärpan. Men gasmasken var i vägen. Den var alltid i vägen. Man fick inte ta av den utomhus ens för en sekund. 

”Bra sikt ikväll”, sa pappa när han kom ut.

”Ja”, sa jag.

”Ser du Mars?”

”Vet inte.”

Våra röster lät lite burkiga när vi pratade. Pappa suckade och satte sig hos mig. Jag försökte se Mars. Allt jag såg var mörk rymd och massor av suddiga, vita prickar.

”Du, Sally?” sa pappa.

”Mm”, sa jag.

”Jag har pratat lite med mamma.”

Jag fick hjärtklappning. Pappa hade försökt berätta nåt viktigt för mig hela dagen. Suckat jättemycket, kliat sig på huvudet och sett ledsen ut. Som när han hade sagt att vi skulle flytta. Eller att jag inte fick gå ut utan gasmask längre. Eller att mamma skulle stanna kvar på Mars ett år till, och sen ett år till, och sen ett år till. Hon hade varit borta sen jag var fem år och nu var jag nio.

”Hon vill att vi kommer”, sa han.

Jag stirrade in i mörkret. Miljoners miljoner tankar virvlade runt i mitt huvud. ”Va?” sa jag.

”Hon har ordnat det för oss”, sa han. ”Vi ska resa med ett av ransoneringsskeppen upp till kolonin. Det tar bara tre timmar, så du behöver inte vara orolig. Och hon har fixat ett familjeboende på kolonin så att vi kan bo tillsammans. Det finns barn där, också. Dom går i skolan precis som du, fast utan gasmask.”

Jag tittade på pappa. Han log, det kunde jag se på hans ögon. Resten av ansiktet gömdes bakom den stora gasmasken.

”Vad gör vi med Bimbim då?” frågade jag.

”Hon ska få bo hos Malkolm”, svarade pappa, ”han älskar katter.”

”Och alla våra saker?”

”Vi får ta med oss en hel del, faktiskt.”

”Varför kommer mamma inte bara hem, istället?”

Pappas ögon såg inte speciellt glada ut längre. ”Hon får förklara när vi kommer fram.”

Christin hittar ni här:

Välkommen!

https://www.instagram.com/christin_ljungqvist/?hl=sv

Det här inlägget postades i Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s