Häret och nuet – om gestaltning och rättvisa

Tomas Bannerhed har sagt, jag minns inte var, att han inte vill använda tidsuttryck, som distanserar läsaren från nuet i berättelsen. Om du gör ett hopp i tiden, så brukar nästa avsnitt inledas med ett tidsadverbial, som tre veckor senare eller nästa dag eller kanske två år tidigare. Det är en av anledningarna till att han skriver så himla bra. Titta bara på hur han inleder Korparna:

Där är far, tänkte jag. Mitt i molnet som aldrig tar slut.

Sitter och skumpar på farfars gamla Ferguson med njurbältet åtdraget och blir grå i håret och kommer hem och luktar mull …

Och nästa avsnitt:

Sitta på stenmuren och sortera fågelröster, vänta på att gröngölingen ska visa sig i sitt svarta hål, sticka ut bajonettnäbben och säga hej åtminstone.

Inte ett livstecken. Dött som i kyrkan på första maj. 

Det är här, det är nu, det är gestaltning. Inte en massa förklaringar eller runtomkringtankar. Poesi, tänker jag. 

I min diktsvit hoppar tiden – från efteråt till barndomen, från mitt i till före allt och sedan tillbaka till efteråt. Eller före och efter, egentligen är det ett utdraget förlopp, svårt att säga när det börjar och slutar, och det är inte utvecklingen jag är intresserad av, utan att förmedla känslan av ständig beredskap. Beredskap att läsa vecken i pannan och se vad det ska bli för dag, beredskap på att omsorg kan övergå i en veckolång fylla. Det ständiga förhållandet till omständigheter. Hur det känns i magen. 

Då är kronologi mindre viktig. 

I Stefan Spjuts bok Stallo är berättarperspektivet till att börja med en liten pojkes. Perspektivet hålls så stramt att jag blir nästintill klaustrofobisk. Det enda jag ser är det han ser och det enda jag hör är det han hör. Men till skillnad från pojken, anar jag att det finns någonting utanför hans synfält, någonting som gör mig skiträdd och närapå slutar läsa, för det är enda sättet att sätta mig i säkerhet. Häret och nuet är så påtagliga att jag är där, gestaltningen total. 

Jag försöker gestalta sådär, måla upp situationen, begränsa mig till att tala om vad som händer, hur doften av garage blandar sig med minttablett och med insikten om varför det måste finnas minttabletter i handskfacket, så får läsaren känna själv. Men ibland måste jag ta ett steg tillbaka, ge lite perspektiv, låta pappan i berättelsen få säga sitt också, även om han nu inte är så pratsam. För i verkligheten är det inte en som är god och en som är ond, utan allt vi varit igenom, allt som gjort oss till vad vi är ligger där bakom som ett slags outsagt förlåt. Och då får gestaltningen stå åt sidan lite, för pappan är en riktig person, av kött och blod och näshår och starka händer och tårar han inte kan gråta. Ibland behöver man helt enkelt vara lite rättvis mot pappor som gjorde så gott de kunde.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, Stillna och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Häret och nuet – om gestaltning och rättvisa

  1. hannanordlander skriver:

    Helt rätt, det finns bara nu! Kram, Catha!

  2. Catharina Björk skriver:

    Min käpphäst och ”dikt” Det finns bara Nu – Nu och Nu.. Som jag sa vid min 50-års – blombukett i personalrummet på Bäckäng. 🤗 Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s