Jag vill möta mina egna ord

Det är ju bara att erkänna rätt upp och ner att Dan Brown-fantasin tillåts ta plats ibland. Mest för att det vore för jävla skönt att säkra upp livet på det sättet. Sälja 80 miljoner exemplar av Nästan Friends för att därefter i lagom takt pumpa ut mediokra uppföljare på exakt samma tema som ändå säljer mer än de flesta kvalitetsverk andra författare får ur sig. Eller kanske bara strunta i allt, ta de där miljarderna, lägga sig i soffan och peta sig i naveln resten av livet (jag är både hårt arbetande och rätt slö i någon slags märklig kombination som jag själv inte förstår fullt ut) samtidigt som det alltid finns pengar att slänga på de flesta problem som uppstår.

För det mesta väljer jag dock att leva något sånär jordnära även i min egen skalle och om man gör det så är ju frågan vad man tillåter sig att drömma om? Nu är det mindre än fem månader till den 22 september. Mindre än fem månader till debuten och det är klart att jag tänker på vad som ska hända där och då. Jag hoppas givetvis, som jag gissar att alla som släpper böcker gör, att folk ska upptäcka den, köpa den, älska den och sedan dela med sig av den kärleken till andra som i sin tur kan upptäcka den … och så vidare.

Men om jag stannar vid en sak jag verkligen hoppas få uppleva så återvänder vi till den 11 september 2019. Det var då lektören, redaktören och coachen Erica Eklund ställde frågan på Instagram: Drömmer du om att din bok ska få stå i någons bokhylla?

Dagen efter gjorde jag ett inlägg där jag svarade på frågan. Nu kommer det knappast som någon överraskning att svaret var ett rungande JA. Vem skulle ens komma på tanken att säga eller skriva något annat? Jag valde dock att ta det vidare. För det finns en tanke jag burit på länge och det är något jag så hemskt gärna skulle vara med om. Något som går långt bortom den där bilden på en bekant bokrygg i en bokhylla någonstans i världen. Nämligen att se någon annan läsa min bok utan att vara medveten om att författaren är alldeles där i närheten. Ett slumpartat möte i tystnad mellan en omedveten läsare och en överlycklig berättare. Jag tänker mig hur jag sitter på en buss när personen framför mig plockar upp mitt verk. Eller kanske sker det på tunnelbanan. På en flygplats, på ett café, på stranden i en solstol i ett främmande land.

Att en dag bara vara där samtidigt med mina ord utan att jag burit dem dit. Att se någon ge dem liv. Den spontana träffen mellan mig själv och den värld jag skapat.

Jag försöker föreställa mig känslan, men jag misstänker att den faktiska händelsen slår allt jag någonsin kan måla med den fiktionspenna jag har i huvudet.

Glöm Dan Brown. Glöm miljonerna. Miljarderna. Ge mig det där och jag vet att det var värt allt slit.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag vill möta mina egna ord

  1. annisvensson skriver:

    Åh, vad fint! Jag håller med dig om att det vore så oerhört fantastiskt att få uppleva det. Allt slit det är med att skriva och ändå så värt det för de där stunderna man kan drömma om och som man en dag få hoppas uppleva. Ser fram emot att läsa din bok!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s