Om jag vågar vara modig

En del tycker att jag är modig som skriver om min familj och dess tillkortakommanden. I många situationer är jag fegare än de flesta, men här är jag nog benägen att hålla med. För jag har varit livrädd att någon ska få reda på hur det var, pappas beroende var förknippat med så mycket skam. Alkoholisterna var alltid några andra, de som satt rödmosiga på bänken vid kyrkan. Han som satt på bussen och luktade sprit. Och någons pappa. Men, gud förbjude, inte min.

Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att jag kan vara med och ändra på saker. Kanske hur vi talar om alkoholism och andra beroenden. Vi kanske säger sjukdom, men det lyser ändå igenom att vi tycker att det är självförvållat. Så varför ska vi prioritera alkoholisterna i vården? Det är väl bara att låta bli att dricka? Så egoistiskt. Och om han får hjälp en gång, men trillar dit igen, så säger vi att se, han ville det inte tillräckligt. Nu får han klara sig själv.

Riktigt så enkelt är det inte. 

Om en snäll och omtänksam person när han dricker skadar andra med sitt beteende, då måste beroendet vara ett riktigt svårt tillstånd, och då behöver han hjälp. För ingen vill väl ljuga, skada, svika, köra full o.s.v.? Och den ångesten som ligger bakom måste vara enorm. Ska det vara något att skämmas för? 

Nu har jag pratat i radio om det, liksom kommit ut, och fått många uppskattande ord, bekräftelse på att jag gör rätt. Och den svåraste frågan var inte den om beroendet, utan den om att älska. För om man längtar efter att få ge upp hoppet om en människa, kan man samtidigt älska den människan då? Och kan den som gång på gång sviker, får en att tro att man har mindre att ge än det klara innehållet i en explorer, kan han också älska? 

Ju mer jag pratar om ämnet, desto fler räcker upp handen och säger att de också. Alla har någon att berätta om, ibland en nära familjemedlem, ibland någon lite längre bort. Men alla vet. Och väldigt få pratar. 

Om jag vågar vara modig, så kanske fler vågar. Jag tror att vi kan vinna något på det.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, Stillna och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om jag vågar vara modig

  1. Ali Jerremalm skriver:

    Tack för ditt mod Hanna. Om fler blir medvetna om omfattningen av de skador legala och illegala droger orsakar, ökar förutsättningarna för att hitta lösningar och uppmärksamma barn som lider av föräldrars missbruk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s